Tack! Tankarna förenas.

TACK - alla som har reagerat, kommenterat, uppmuntrat med anledning av mitt senaste inlägg som bar rubriken: En sorgkantad måndag.

För dig som inte vet vad det är frågan om så kommer du fram till just det inlägget om du trycker på den lilafärgade frasen. I annat fall läs vidare.

Detta foto är från en sen höstdag då jag experimenterade med kameran och mig själv. Inget smink, jag trivs allra bäst utan, kanske lite mera hår där i stunden än just nu och uppenbarligen mera solkysst. Nu skulle jag få plats som blekansiktenas hövding, men jag tycker om mig ändå.

Är DU med mig och alla delar av min kropp och knopp fastän jag inte till fullo förstår mig på hur allt fungerar. Jag lär mig dock. Varje dag! Det är det som är en del av det livet.

Kroppen berättar och jag lyssnar och försöker tolka.

Din kropp berättar en massa saker för dig. Den vet precis vad den vill ha och i synnerhet vad den INTE vill ha. Hur ofta lyder man?

En höstkväll ifjol på stallsterrassen iklädd Stures värmande fleecetröja. Jag tycks ha haft sällskap av andra väsen, som finns inringade. Endel kallar dessa för orbs, endel för damm i kameralinsen som plötsligt strålas upp av nåt solljus. Jag satt i skuggan och solen var på andra sidan stallet. Hursomhelst. Var och en bär sin egen tro och uppfattning. Jag väljer att ha någon med mig. Känns mycket bättre än att se allting alltid i svartvitt och i samma veva prata sönder allt med vetenskapliga forskningar.

På tal om förra inlägget, så känns det gott att veta att de flesta stannar upp och sänder en tanke då någon drabbas av sorg, oberoende av om det är nån man känner eller inte. Att märka att det trots allt finns en vilja, att ljuset, att glädjen ska sprida sig.

Det är det som är så fint med att vara människa. Att förmå känna känslor, och jo, djur känner också känslor. Att se att det finns osynliga band, länkar väsen emellan. Det finns en inbyggd vilja att hjälpa, om det ens bara kan ske i tankarna. När flera människors tankar förenas i en enda stor omfamnande bön för andras människoliv då finns det allt större växande hopp.

Jag kan berätta att jag var på ett nytt besök till sjukhuset igår. Jag hade mitt elpiano med i baksätet på bilen för jag kände att jag ville ta och spela några sånger för honom. Det råkade dessutom vara hans födelsedag så jag tänkte att det skulle passa bra med lite sinnesstimulans.

När jag så kom fram till sjukhusets parkering så lämnade jag i alla fall elpianot i bilen först eftersom jag ville kolla ifall jag kunde flytta pianot som finns i ena sjukhuskorridoren intill Stilla rummet på nedre våningen. Väl framme konstaterade jag att så inte var fallet. Pianot var inte försett med hjul. Tråkigt! Det är alltid det akustiska pianot som åstadkommer levande ljudvågor, kännbara vibrationer, som alltså är att föredra vid alla musiktillfällen, om man frågar mig. Jag föredrar alltid akustiskt piano och jag försöker se till att det är det som gäller vid de ställen jag ska musicera på.

Så, jag får så lov att hämta mitt elpiano ur bilen då, tänkte jag, men först ska jag checka så det är ok med personalen på avdelningen att jag kliver in med ett piano under armen.

Väl framme utanför rummet såg jag att dörren var vidöppen och det första jag skymtade var en ambulansbår, samt flera skötare. Vad har nu hänt, blixtrade tankarna snabbt förbi och jag hann ju tänka det värsta.

- Han ska flyttas till den palliativa vården i Jakobstad, var svaret jag fick.
- Jaha, sa jag. Vad synd att jag inte kom lite tidigare. Jag hade nämligen tänkt spela piano för honom. Det är hans födelsedag!

Jag föredrar ALLTID det akustiska pianot. Helst ett som är stämt, men jag klarar av ostämda pianon också utan att öronen trillar av beroende på situation och plats. Då man spelar på ett riktigt piano så föds vibrationer och ljudvågor som både känns och hörs. Elpianon, keyboards, No thanks! I nödfall tar man förstås till det. Men i terapisyfte är alltid det akustiska pianot att föredra.

Jag fick en mild blick men sade inget mera utan stövlade rakt till sängen där han låg stilla utan uttryck och med slutna ögon. Jag gick ända fram och böjde mig mot honom och fick infallet att börja sjunga: - Ja må han leva, ja må han leevaa, medan jag smekte hans kinder och hårfäste med min högra hand. Jag kände hur personalen, som befann sig i rummet drog sig till ena sidan av rummet, bara stod tysta och väntade på att jag skulle sjunga klart. Jag fick två större hummande ljudande utandningar från min vän som reaktion och jag valde att känna att han hörde. Nånstans så talade sinnena till varann.

Jag noterade att vårdarna berördes av den spontana gesten för deras blickar sänktes mot golvet då jag tyst gick därifrån med gråten i halsen.

Jag kunde ju åtminstone ha sjungit "Ha den äran" istället, hann jag tänka efteråt. När jag kom till bilen kom tårarna. Så ringde jag hans mamma och berättade om min lilla uppvaktning och vad som var pågång. De hade nog hört om att nåt arrangemang var pågång. Att han skulle flyttas till Jakobstad var ändå en överraskning eftersom familjen har mycket närmare väg till Karleby. De kör två gånger om dagen för att sitta med sin son en stund. Borde man ta det i beaktande?

Men - då patienten är skriven i Österbotten så är det Jakobstad som gäller. Patienten kan inte tala för sig själv och befinner sig nu på en vårdplats som är i ett annat landskap, Mellersta Österbotten.

Detta är den oborstade sanningen om vårdsituationen idag för en som inte kan tala för sig själv. 

Ska man då alls lyssna på de anhöriga? Familjen? Hur är det med alla gamla som inte har några anhöriga som talar för sig? Vart bär det av med dem och är det någon som bryr sig?

Nej. Det är ingen som frågar. Det är makten som styr. Pengarna. Pengarna måste rulla åt rätt håll.

Alla personuppgifter som finns inmatade i ett dataregister talar om vart du ska. Inte är det nån som frågar nåt av en människa. Byråkratin talar för sig.

Valfrihet är ett vackert ord. För vem gäller det och när?

Detta med att bli sjuk... !

Se till att du innan du blir medvetslös säger högt eller skriver ner dina önskemål och bär lappen i en halskedja runt nacken så att du inte slussas åt fel håll.

Detta påminner mig om att systemet inte har blivit bättre sen 2003 då min systerson som led av depression vid ett tillfälle hade fattad modet att ta det för honom otroligt svåra steget att ta sig fram till närmaste vårdcentral och be om hjälp för sitt liv. Svaret då var att han måste söka sig till sitt eget vårdområde...

Tack och adjö, liksom. Han orkade tyvärr inte kämpa. Så fel det blev. Har nån lärt sig nånting alls? Har de som har makten i sina händer inga öron eller saknas förmåga att se bortom det skrivna ordet? Var det inte en klok människa som redan för tvåtusen år sedan sa: - Se människan! Ecce homo!

Är det inte en av våra främsta uppgifter att hjälpa en människa oberoende av var hon kommer ifrån eller var hon är bosatt?  

Om jag ännu till sist får önska nåt, så önskar jag att du som läser sänder helande, vackra, diamantskimrande tankar till den som nu är sjuk och till andra som behöver det. Be gärna om mirakel! Be gärna om änglarnas beskydd. Det har ju hänt förr att underverk skett. Be om krafter till familjer i sorg.

Till sist, krama om de dina. Hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Och - om du har nåt osagt till nån annan så är det inget att skjuta på framtiden. Tiden kan plötsligt ta slut för en av er. Vilken en endaste ogjorda gärning månne finns inom dig i resten av din återstående jordiska tid då?

Det finns ingen bättre tid än NU att reda ut saker som gnager i ditt inre. Imorgon kommer nämligen aldrig och det vet du.

Vågar du ta det första steget mot din egen befrielse? Hoppa ur din stolthet och vinn inte bara ett hjärta utan två.

Lotta 💜