20.01.2020. En sorgkantad måndag...

Mitt första inlägg detta år blev långt...

Ett äldre Hospital...

Jag var till sjukhuset idag för att vara med om en undersökning. Jag blev skjutsad i väldigt god tid så jag var medveten om att jag hade tre timmar innan det var dags. Om jag skulle ha nån att hälsa på här vid sjukhuset så skulle jag göra det nu, hann jag tänka, samtidigt som jag stegade fram i korridoren med bestämda steg mot toaletten som finns mittemot röntgen. Jag brukar alltid använda den, eftersom den är fräsch.

Efter toabesöket så gick jag fram till medicinska polikliniken, utan att veta varför. Sen gick jag tillbaka till den poliklinik där mitt ingrepp skulle göras. Vad jag inte visste just då i det ögonblicket var att jag senare under samma sjukhusbesök, samma dag, skulle komma att söka mig fram till ett rum på medicinska polikliniken.

Blev så glad då jag blev emottagen av samma sköterska som skötte om mig även förra gången jag var på denna avdelning. Den gången fick jag blodpåsar. Nu skulle man undersöka tjocktarmen. Jag begärde alla bedövningsmedel som man kunde få och blev förvånad då jag fick en liten halv tablett av nåt som skulle vara bra. Tabletten visade sig vara effektiv för jag blev lite dimmig i hytten efter en halv timme. Bra så! Man har ju nog med spänningar bara av tanken på vad som komma skall och denna procedur har jag skjutit fram vid två tillfällen redan. 

Om nån undrar så kan upplevelsen av det hela kan summeras vid att det gjorde ont ställvis, men att det ändå gick bra. Mina tarmgångar är tydligen trånga ställvis och med detta så var jag tydligen lite komplicerad, det tog nämligen lite längre än det brukar. Men, jag förklarades ändå vara normal. Allt gick dessutom bra, men jag fick en ny tid till en ytterligare undersökning, för säkerhets skull.

Fick med mig en ny remiss hem, samt resultaten från tidigare blodprov som jag passade på att begära.

Kramade om den gulliga sköterskan och tackade för dagens hjälp. Samtidigt sa jag att jag hoppas att hon är där följande gång jag ska dit. Man behöver lite jordänglar som håller handen och som inger lugn då man befinner sig i obekväma situationer.

Glad i hågen över att dagens process var överstökad stod jag så några minuter senare vid feedback- apparaten som finns intill utgången. Där skrev jag in mina upplevelser jag fått av dagens emottagande och av själva undersökningen. Jag brukar alltid lämna feedback och jag skriver alltid positivt om det är det. Är allt inte det så försöker jag ändå alltid hitta nåt sånt. Överlag har det faktiskt mest blivit positivt för min del. Det tackar jag för!

Man klagar alltid så lätt om det är nåt man kan gnälla över, men jag tycker att vi alla ska vara snabbare med att berätta högt om sånt som är bra för det är de positiva sakerna vi behöver höra mera. De bygger upp!

Väl ute i korridoren så fick jag syn på en bekant familj som jag frågade om allt var bra med dem. Det var det inte. Mamman stannade kvar och pratade med mig och det hon berättade fick mig att bli så ledsen. De hade nu varit och hälsat på sin son som har fått cancer. Den hade spridit sig så mycket så han nu bara ligger medvetslös i sin säng.

Jag började bara gråta. Så orättvist. Och så snabbt så blev min undersökning och mina krämpor så små. Faktum är att de försvann, tillika som alla andras krämpor man tagit del av.

Mamman berättade att hon fortfarande är i chock över det hela och att hon inte har kunnat gråta. Jag blev så ledsen från hjärtat och frågade om jag kan gå och hälsa på honom nu på samma gång innan min färdtjänst anländer. Hon sa att naturligtvis. Han tyckte så mycket om mig, tillade hon. Jag kände att jag måste gå och prata med honom, fastän han säkert inte skulle svara.

Jag kramade om henne och önskade henne krafter och ork, väl medveten om att det var ord med ringa tröst. Man kan inget göra. Jag fick även kort höra att sonen pratat om sin egen begravning innan han blev medvetslös och att han vill att det ska vara mycket sång och musik. ”Kanske du kommer, började hon....?” Ja det är klart, sa jag. Jag kommer. Men, jag vill inte att det ska vara snart! Jag vill att det ska vara länge till det ännu, fortsatte jag med tårarna rinnandes nedför mina kinder.

Jag såg rakt in i mammans ögon och vi stod tysta. Där i stunden orkade hon visa en glädje över att jag ville besöka hennes lille pojke i hans sjukhussäng. Jag textade till min storasyster som nu anlänt till parkeringen att jag kommer om några minuter. Det är nån jag måste hälsa på innan jag kan komma ut. Jag var som mitt inne i en film.

Lite dåsig av läkemedlet som jag fått så stapplade jag mig iväg till det rumsnummer mamman angivit. När jag kom fram så öppnade jag dörren, gick in och kom fram till en som låg och blundade, samt ojade sig lite i sin säng. Jag tänkte inte så mycket på det genast jag kom fram förrän jag efter en stund tyckte att han var lite väl olik sig. Hade han sådär mörkt hår? Han som låg där i sängen såg även lite för gammal ut. Jag gick närmare och strykte hans panna och det var då jag upptäckte att detta inte alls var den jag skulle besöka. Jag hade gått in på fel avdelning!

Det blev lite tokroligt det hela och jag önskade att mannen ifråga skulle krya på sig och jag gick med blandade känslor men likaväl småskrattande iväg till rätt avdelning, dörren bredvid och sen samma rumsnummer. Då jag nu kom fram till sängen såg jag genast att jag var vid rätt säng. Min lille vän. Min fine vän som jag inte sett på flera år.

Jag började prata med honom och berättade först högt att jag varit inne och rört en vilt främmande karl på hans panna. Han var också medvetslös, men jag kanske ändå förgyllde hans dag med mitt besök, fortsatte jag.

Min vän, som nu låg där med andningshjälp och kanyler såg så liten ut. Jag lade min hand på hans panna och den var så varm. Jag tänkte vackra tankar och bad om änglarnas beskydd. Jag smekte hans vackra hår och jag fortsatte att prata med honom med mina tårar forsande nedför mina kinder och jag berättade om hur mycket jag tänkt på honom och hur jag alltid tyckt om honom. Jag sa att jag hoppas att han blir bra igen så att vi får fortsätta våra samtal och bläddra vidare i våra fotoalbum. Jag tackade även för att jag fått träffa honom. Han bara låg där i tystnad och jag såg hur hans lungor höjdes och sänktes.

Så tittade jag på honom en lång stund i tystnad och gick sen sakta därifrån. Mina steg var tyngre än då jag kom, men jag kände mig ändå glad över att jag följde min intuition och for och hälsa på i stunden. Jag kom även på mig själv med att tänka att nu fanns det likaväl en jag skulle besöka, vid den avdelningen jag gått fram till först, utan att förstå varför. 

När jag gick där i korridoren märkte jag att folk tittade på mig och att de såg min sorg. Det gjorde mig inget. Jag kom så småningom ut och satte mig i min storasysters bil. Hon var också ledsen. 

Så körde vi tysta hemåt medan våra tankar kom och gick.

💜jag tänker på dig 💜