Fastlagstisdag 1.3.2022

Jag kände för att ta fram pappas frontalbum och hittade ett foto som är taget från Uomafronten vid Oksojärvi. Pappa Göran Björklund är den ljushåriga och jag ser släktdragen i flera av gossarna han är morfar till. 

Den pågående tragedin i Ukraina berör och påverkar oss alla. Jag ville visa mitt stöd genom att försöka lära mig den ukrainska nationalhymnen och låta musiken tala sitt eget språk. Om du vill lyssna på min tolkning så borde det gå genom att trycka på länken kallad Ukrainas nationalhymn.

Man känner att man inte kan göra så mycket, men det är i alla fall en ståndpunkt att man högt säger ifrån, visar sitt stöd och säger till när man upplever orättvisa. Vårt land har en krigshistoria som fortfarande känns i ryggmärgen. Som veterandotter kan jag med fog säga att detta är fruktansvärt att behöva uppleva.

Världen säger ifrån och människor som kan skänker pengar och bidrar materiellt. För egen del kan jag försöka påverka genom att förmedla känslor. Man vet ju aldrig i vilken stund något gör skillnad för nån annan och en dag kan det vara en helt okänd människas tanke eller gärning som du får krafter ifrån. 

Tänk att en enda människa kan ha makt att rubba allt...

Med det sagt så ger det hopp att tänka att det också behövs bara EN enda människa för att återskapa balans, att bidra till fred. Måtte den insikten nå fram i tid. Samma människa som startade förödelsen har också makten att avsluta OM viljan finns. Jag hoppas lärdomen slår till på rätt sätt och väcker upp medmänskliga sinnelag. 

Vy från ett Helsingfors som var täckt av mera snö än nånsin...

Jag vill berätta hur det var för min egen del förra veckan när jag tog del av alla nyheter. Vi var då nämligen på en glad roadtrip till Helsingfors och hade övernattat på ett minde hotell och var så påväg till hotellfrukosten. I det lilla gemytliga frukostrummet fanns på en av väggarna en rejäl TV skärm som visade nyheter i realtid. Jag skulle precis börja plocka åt mig av en inbjudande uppdukning då min blick svepte upp till skärmen och då såg jag vad som var pågick. Allt liksom bara stannade av och jag blev alldeles stel och det gick samtidigt en rysning genom hela min kropp. Jag kunde inte heller hålla emot de tårar som trängde sig fram. Den hemska verkligeten om att ett krig var den dagens sanning. Det var fullkomligt surrealistiskt och overkligt att greppa.

Reaktionen blev stark och mitt inre tog en känslosam resa, en omedelbar koppling till mina käraste vänner veteranerna som jag en längre tid tagit avsked av, en efter en. 

När jag så satte mig ned vid frukostbordet såg jag plötsligt framför mig scenariot hur vi försöker samlas till en veteransångarövning i denna tid, då en rysk invasion sker och jag kunde för mitt inre öga se och känna de känslor som skulle sprida sig i rummet. Det skulle vara djup tystnad, tårar, förtvivlan. Jag skulle i deras ögon möta ett medlidande över att nu även vår generation och ännu yngre tycks behöva gå igenom det som de en gång kämpat sig igenom och lidit sviterna av genom ett långt liv. Jag skulle möta min pappas blick, han som också upplevt denna fasa på plats i okänt land. 

Vilken sång skulle vi månne finna tröst i just då? Kanske sången som börjar med orden: "Var dag är en sällsam gåva."

En sak som särskilt gör sig påmind i denna stund är Krigsveteranen Jan-Erik Granbackas tankar om vad som ger trygghet. Han sade nämligen att det inte är det materiella, allt det som samhället gör som ger känslan av trygghet, utan vetskapen om att vårt land har en militär, ett starkt försvar. Det är nog en kärnfråga än i denna dag. Tyvärr.

Så liksom vaknade jag till från min syn och såg mitt grötfat. Jag hämtade dessutom både ägg och bacon, åt riktigt rejält, som om jag samlade krafter för en egen strid. Jag fick dessutom i stunden småningom lugn och upplevde en värme som strömmade genom mig, en känsla som gav mig tröst och att jag inte var ensam. Jag kände plötsligt att jag har så många med mig inombords och att detta ska gå bra. Det är nåt som måste hända, nåt som redan är skrivet i livets bok för Någon.

Foto taget i Hangö sommaren 1945. Från vänster: Ole Fagernäs, John Albäck, Göran Björklund,
Jan-Erik Rudnäs, Levi Forss och Gösta Nygård. Tre av dessa församlade var blivande Veteransångare, nämligen Ole, Göran och Jan-Erik.

Då vi sen checkade ut från hotellet och körde iväg längs med snörika gator i Helsingfors, hade jag blicken riktad på mobilens gps och agerade färdvisare. Då jag vid ett särskilt tillfälle lyfte mitt huvud och blickade upp mot en skylt möttes jag av en text som trängde in i mina ögon. Det stod "Murmästarvägen" och jag kände det som om jag fick direkta hälsningar, en länk till både min pappa och Jan-Erik Granbacka. Min pappa har varit murarmästare, för de som inte känner till det.

Till pappas 85 årsdag så hade kompisen Jan-Erik komponerat en "Murmästarvals" som han spelade på sin fiol till mitt pianokomp. 

Tanken och åminnelsen fick mig att gråta tyst igen, men nu av tacksamhet och värme.

Jag fick styrka och krafter.

De är med.

Frid och fred ska gry!

💙💛