Master of Culture & Arts! - Check!

Cirkeln är sluten, öppen för nya dörrar!

Uppgradering av formell behörighet. Gick och fick en MASTER of Culture & Arts, en högre högskoleexamen i musikpedagogik. I studierna har jag lotsats fram av ingen mindre än en av de främsta musikvetarna, nämligen med Hagforsmedaljen prisbelönte filosofiedoktor Ros-Mari Djupsund. Bugen eder och applådera så det hörs ända till Pargas med omnejd. Stort tack till dig, Rosi, för den enorma bedriften att med slägga och järnstång få systematisk ordning på mig och härigenom fått inbankat vetenskapliga former och mönster. Du är så värdefull. Tack kära du! 💖

Temat för utbildningen på Novia (Jakobstad) har varit Musikutbildning i förändring, frågor kring hälsa, ledarskap och inkludering. Dessa teman har nog verkligen varit passande då det gäller ALLT i tillvaron under den gångna perioden. Hur hitta nya vägar? Hur få alla att känna sig delaktiga? Hur hitta rätt verktyg och tillvägagångssätt för att alla människor ska känna att de har lika rätt att utöva och ha ett rikt kulturliv? Individen, den enskilda människan i fokus.

För mig är musik = hälsa och välbefinnande! 

Musik är en kraftkälla med potential som måste tas mera tillvara och jag är en ambassadör för detta! Temat för min studie är Musik, hälsa och reminiscens. Det sistnämnda gäller sånt som har med minnet att göra. Jag har studerat hur man med musik som verktyg kan bidra till välbefinnandet och aktivera minnet hos människor på ett demensboende. Oerhört intressant, givande och viktigt!

Processen har varit lärorik, krävande, en personlig hälsoresa i flera aspekter. Bara att återvända till samma hus som jag anno 1993 (!) utexaminerades ifrån var känslosamt. Vilka minnen och erfarenheter man har från den tiden! Galen känsla då man tänker på alla kollegor, lärare, livet, allt som har hänt sedan det begav sig. Nu i detta årtionde var tidigare studiekamrat, Bona Sandström utbildningsledare och självaste grannpojken Omars Håkki prefekt (eller perfekt, för att citera honom själv) på hela instansen! Utan forskaren, Bernadottestipendiaten, Kaj Ahlsveds särkunskap skulle vi också vara helt strandade. Hur surrealistiskt och roligt är inte saker som detta? Man mårar på på sina håll med en gemensam kraft, musik, som i olika skeden av livet knyter människor samman. Finns många berättelser. Får ta och samla dessa i en podd eller nåt. Att skriva skulle ta en evighet... 

Dåtida Svenska Konservatoriet i Jakobstad är numera väldigt stort och omfattande där många konstformer samsas under ett och samma glastak. Värdefullt i sig att ha ett så fint kulturcentrum, vårt eget Musikhus. Kultur är en livsnödvändighet för människan i hela hennes tillvaro.
Om det är något som det ska satsas på så är det just kultur!

Så lite man vet om vad som komma skall, från en stund till en annan i livet. Jag ska berätta hur studietiden började, så vet ni också vad jag menar.

I september 2020, så hade jag en vacklande hälsa som gick i berg och dalbana sedan en lång tid pga oerhört rikliga blödningar. Mina blodvärden och reserver var extremt låga och första föreläsningen i Helsingfors på Musikcentret Resonaari i början av oktober samma år tog jag del av i vågrät ställning, helt oblygt, för att krafterna inte räckte till att sitta. Jag hade nämligen avfärd till Helsingfors samma dag som jag hamnat in och begav mig iväg från polikliniken i Soite. Hade fått påfyllning av både röda blodkroppar och järn, intravenöst. Det var mycket pågång på flera sätt, kan man lugnt påstå. Både innanför och utanför kroppen.

Soite, Kokkola 1.10.2020. Påfyllning av röda blodkroppar och järn, Ferinject.

Då jag på darriga ben steg på tåget i Karleby för att sen i Seinäjoki varskos om att tåget vidare till Tammerfors blir ersatt av en buss tänkte jag svimma av bara tanken. Att sitta inklämd i en fullproppad buss med nysande och hostande människor vid tiden då pandemin bröt ut var en skräckupplevelse som inte blev lättare av att inte kunna andas genom munskydd. Detta var nämligen första gången jag skulle nånstans sen munskyddets tidsperiod inleddes och jag var i ett tillstånd då jag hade fullt sjå med att få syret och krafterna att räcka till överhuvudtaget. Järndepåerna var nere på 11 och hb 89. Efter påfyllning så var de på stigande, men mitt hälsotillstånd och mina krafter var väldigt nedsatta.

Jag borde helt klart ha stannat hemma. Men, vad gör man inte för sitt inre, kallet, musiken, i synnerhet då man är av den envisa sorten, jo, man packar väskan och far iväg på spagettiben. Det ska tilläggas att jag trodde att min sista stund var kommen innan jag nådde hotellsängen i Helsingfors. Det var en skräckblandad upplevelse eftersom hjärtat och kroppen arbetade hårt för att hinna med allt i denna omställning. Från 0 – 100 på 0 – 100 liksom. Jag kom mig ända fram i alla fall. 

Hotellfrukost på Hotel Helka. Väldigt angenämt hotell som kan rekommenderas.

Efter en tung natt mötte jag morgonen, åt en välbehövlig och stadig frukost och gick sen till hotellreceptionen och frågade vägen till närmaste apotek. Jag behövde hämta ut pulsnedsättande preparat. Bara att skaffa själva burken skulle ge lugn på psykologiskt plan och nu var dessutom känslan att hjärtat behövde extra hjälp för att klara detta.

Väl framme vid apoteket upptäckte jag att detta var permanent stängt och istället ombyggt till en vinbar, Viinibaari Apotek! Hah, lämpligt namn! Det roade mig inte lika mycket då i stunden kan jag säga. Mina krafter var vid dethär laget slut av promenaden på 150 m men till min räddning så fanns det en rad med taxibilar i närheten. Jag gick till första chaffören i raden och frågade om han kan köra mig till närmaste apotek och vidare till Musikcentret Resonaari på Brändö. Han var en äldre herreman och sa att han då vet precis vilket apotek vi isåfall ska ta, så jag klev glatt in i bilen och tackade högre makter för att jag fick sätta mig en stund. Jag hade aldrig orkat ta mig fram på egen hand.

Detta blev en färd som skulle ge ytterligare perspektiv...

Väl framme vid apoteket visade det sig i samtalet med farmaceuten att mitt recept gått ut! Jag satt där mitt i ett okänt Helsingfors på ett okänt apotek med okända människor med en högt arbetande hjärna och ett uppvarvat hjärta för att försöka se nån ljusning. Eftersom jag är spontan och intuitiv så tänkte jag att jag ringer upp eget hvc i Kronoby för att få hjälp. Förstående personal där naturligtvis men tyvärr ingen läkare på plats där som kunde hjälpa just då i stunden. What next? 

Då kom jag på att jag ringer polikliniken jag dagen innan besökt på Soite. Via telefon berättade jag om tillståndet och att jag varit inne för påfyllning. Hon lyssnade förstående och sa att hon ska se vad hon kan göra. Jag fick besked att vänta sålänge hon gick för att se om samma läkare som jag träffat dagen innan fanns i närheten och det råkade han vara just då, bara för en kort liten stund! Vilken tajming!

Slutligen blev det så att jag genom skötarens och läkarens vänliga agerande fick förnyat receptet inom femton minuter. Det kallar jag medmänsklighet och oerhört värdefull service! Detta berättar också om hur livsviktigt det är att kunna få prata med en människa och inte bemötas av autosvar eller robotchattar.

Jag kom så ut från apoteket med burken i handen och satte mig med en lättnadens suck i den väntande taxin, dorvade in en tablett nedsköljt med vatten, allt medan taxametern tickade på. Ett faktum som hade liten betydelse i stunden. Jag kände efter en stund hur lugnet började sänka sig och hur mitt lilla hjärta fick hjälp med att klara upp situationen.

Taxichaffisen var trevlig, en genuin gentleman och vi hade förtroliga samtal under färden som gick igenom ett Helsingfors som höll på att vakna upp till en fredag. 

Jag såg det som då var nytt för mig, kostymklädda män och studeranden, kort sagt folk i olika åldrar som susade fram på eldrivna sparkbräden. Chaffören berättade att hans dotter, som var läkare, uttalat sig om den allt växande skara människor med skador av dylika fordon som söker sig till akutvården. Idag vet vi att det är ett sorgligt faktum att det även med dessa uppstått situationer med dödlig utgång.

Något som särskilt etsade sig fast på näthinnan under färden var en bild av hundratals köande människor som såg ut att kunna representera vilken yrkesgrupp som helst. När vi körde förbi dessa blev även chauffören alldeles stum. Han gjorde stora ledsamma ögon och sade stilla att han inte sett nåt liknande under hela sin verksamma tid som taxichaufför i Helsingfors. Nu var han närmare 70. Jag frågade vad det hela var frågan om och han saktade farten och konstaterade ledsamt att detta är brödköer som aldrig varit så långa som de är nu. Det var flera kvarter av en till synes oändligt lång slingrande människokö. Jag fick känslan av något som kanske kan likna ett efterkrigstida Finland. Tänk att så många människor inte ens har mat för dagen eller en trygg tillvaro även i vår tid?

Jag hoppas de kommande välfärdsområdena ska göra skäl för sina vackra namn, så det inte är bara nåt som ser fint ut i papper och statistik.

Då var detta bara början på dag ett av hela första studieresan! Resten får ni läsa i nån bok eller lyssna till i nåt annat forum. Nu tänkte jag knyta ihop med summeringen.

Vyn från mitt soffläge i Musikcentret Resonaari på Brändö. Här ses direktören, karismatiske rektorn Markku Kaikkonen berätta om verksamheten på sin oerhört fina och värdefulla skola. På skärmen ses några av hans adepter tillsammans med artisten Dingo. Som kuriositet kan berättas att Finlands representanter i eurovisionen 2015, punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät fick sin start i denna musikskola!

Vilka studiekamrater, kollegor och nya vänner jag fått. Att få sitta och filosofera och diskutera kring frågor med likasinnade är viktigt. Det gör att man växer. Det gör att idéer och visioner föds. Ett av de mest fantastiska komponenterna och insikten är att jag med detta arbete har fått knyta ihop allt jag lärt mig hittills i livet. Det är ju så, att vi hela tiden lär oss saker, att vi hela tiden får nya verktyg och ges nycklar till lås att öppna.

En del av gänget påväg till det ståtliga Musikhuset i Helsingfors.

Jag vill tillägna hela detta arbete den enskilda människans välbefinnande och ägnar särskilt en tacksamhetens tanke till Veteransångarna som så berikat mitt liv. Genom dem har jag fått en specialkunskap som är något jag ska dela med mig av, en av mina stora uppgifter i livet. 

Musik är själens språk. Alla människors liv har ett syfte oberoende av ålder. Här ses den påtagliga värmen i Veteransångarnas omsorg om alla människors välbefinnande. Förmedlarna är 92 och 93 åringar. Behåll den tanken en stund och begrunda den i ditt hjärta...

Jag ser helheten, hur allt hänger ihop. Hur jag som människa alltid är i rätt tid, i rätt stund, på rätt plats, fastän jaget ibland tycker nåt helt annat. När man som människa får denna insikt att allting länkas samman och har en mening, att det du gör och de val du tar HAR betydelse, det är då du ÄR. Din plats är given. Din uppgift har ett större syfte. 

Min uppgift är att berätta och förkunna om musiken och dess krafter, dess potential som källa till hälsa. Genom musiken kan vi inte bara nära våra drömmar och mätta vår själ utan den ska vara en naturlig ingrediens i vardagen. Det är vår rättighet och detta är nåt som ska gälla ALLA människor. De som inte själva förmår att utöva och ha tillgång till den, där är det VI, övriga samhällets skyldighet att se till att möjliggöra och skapa förutsättningar så att ALLA kan delta.

Låt mig citera mig själv:

”Musik kan vara
det osynliga bandet
som länkar människor samman
trots att de aldrig träffats tidigare.

Musik kan vara en mötes-
eller en viloplats, 
en oas,
en kraftkälla man får energi ifrån,
en livsstil,
en inspiration,
en identitet,
ett inkluderande eller
ett peppande verktyg.

Musik kan vara
ett redskap för att
till exempel träna upp minnet
för att få fram
önskade reaktioner,

eller

ett kommunikativt medel
människor emellan
oberoende av om man har
ett gemensamt språk eller inte.”

Tja, det var allt för denna stund!

Firades med Chokladkakan vid Station 23! Jo! Den var enormt läcker!

Här i bästa sällskapet med en del av oss som blev klara nu, från vänster:
Mats Ödahl, Nicklas Buss, La-Vi Öst och Johannes Ahlvik

Om du får tankar, särskilda vibbar av nåt då du läser, så följ känslan och se vart den leder dig. Är det så att du vill fråga om något så är det bara att ta kontakt. Om någon dessutom vill bekanta sig med hela arbetet så tryck på STUDIEN.

Särskilt varmt 💜 TACK till ALLA som på något sätt tillfört och berikat, i synnerhet ALLA individer på boendet, samt Kaj, Tom, Carola och Heidi. 

Så småningom ska jag också berätta om en dröm som faktiskt uppfyllts. Det är något helt sanslöst otroligt egentligen... 

En riktig one in a million grej. Håll utkik och följ mig på resan! 

kram, Lotta