Jan Finne in Memoriam

 

Jag tänker dela med mig några rader för att hedra minnet av en vän och på ett vackert sätt ett helt galenskap till människa.

När vi mottog budet om att Jan hade andats ut för sista gången i detta jordiska liv så var det inte direkt överraskande. Efter att han hade fått en dom från läkaren att cancern var ordentligt elak så var budet att det kunde röra sig om ett par veckor eller så tills han skulle kliva på sista tåget från perrongen. Han snurrade på rätt länge ännu efter det beskedet. Han var seg, den rackarn! Det var även väntat av den gode lynnige vännen.

Finne hade många saker som han skulle ha kunnat berätta och förtälja om ett och varje i livet. Det var intressant att sitta och filosofera med honom. Sista gången jag träffade honom satte jag mig ned en stund bredvid honom utanför S-Market här i Krombi. Då var han verkligen urlakad och trött och orkade inte lyfta köpkassen från kärran till bilens bagageutrymme så han frågade: - Har ty na musklen? Ork du lägg hetee i biln? Han borde ha varit på sjukhus redan då, men va fan.. Är det nån skillnad under den tiden av det som är kvar av ett liv?

När jag två månader innan det såg honom så satt han och väntade på bussen till Vasa för att fara och ta några ytterligare prover. Det är från det tillfället fotot är taget. Han hade fått beskedet att han borde gå upp i vikt för att kunna behandlas ytterligare.

- He e fan int na läätt ti ita upp se tå man int har na magsäck, sa han. Den var nämligen bortopererad sen en tid tillbaka.

- Ja å ty boode dessutom koma memme i bastun för he e no en upplevelse! Ja sir precis ut som tömdee som finnsta på ana sidon stängsle ter i Auschwitz, tillade han.

Hans uttalande gav en klar bild av den hemska sjukdomen som långsamt åt upp honom inifrån ut. Finne hade ett starkt hjärta, det är då ett som är säkert. Han berättade också vid denna stund att han fått särskild tillsägelse att inte stå ute på balkongen och röka där vid sjukhuset. Han kunde nämligen utgöra en fara för andra patienter då han orsakade både vinddrag och rökte, tyckte personalen. Han hade då svarat på sitt kännspaka sätt att han utgör en mycket större fara om nån hindrar honom från att röka, så då var den saken färdigt diskuterad.

När man ser på saken ur ett större perspektiv, så vad spelar det för roll om en människa står och röker eller trattar i sig vad den vill om man bara har ett par månader kvar att leva? Vem är vi då att döma, hindra eller har rätt att säga vad en annan får eller inte får göra? För vems skull gör vi det?

Klart om han skulle ha stått och blåst ut röken rakt i ansiktet på andra patienter så, men nej, det var inte frågan om nåt sånt. Det såg bara inte bra ut och var inte hälsosamt för honom själv.

Jan, Finne, Pelikan eller Gruffi som jag en period av livet också kallade honom var en människa som lämnade särskilda avtryck efter sig. Då han han mådde som bäst och var på sitt föraste så var det inte någon som vann honom varken fysiskt eller psykiskt. Om nån hade svar på tal så var det Finne, och om nån inte var rädd för att ta i med hårdhandskarna för att få folk runtomkring att fatta så var han inte rädd för det heller. Han ställde verkligen upp för sina vänner, på flera sätt. Egentligen vet jag inte om det fanns nånting han var rädd för. Han verkade inte vara rädd för döden heller. Inte heller visade han rädsla för nån gud eller människor som försökte rädda honom från Hin håle eller predika in lite bibelverser i hans skalle. Där gick nog alla bet. Den människa som helt uppriktigt skulle ha lyckats välsigna honom borde nog isåfall ha fått nån form av bragdmedalj.

Han var en vacker och stark människa på flera sätt, en fantastisk skådespelare, intelligent, en otrolig berättare, en inlevelsefull spontansångare, en bra arbetare och en enormt lojal vän för dem som han brydde sig om. Helt enkelt en bokstavligt talat färgstark personlighet med många kryddor som andra inte ens fått ett uns kryddmått av. Han kunde verkligen ställa obekväma frågor, ha svaren själv, och kunde berätta och få folk att skratta utan att han själv hade en tanke på att försöka vara rolig. Å så hans skratt. Hela hans kroppsspråk. Jössefrid vad det finns många berättelser och historier om Pelikan! Varifrån kom det namnet förresten? Minns du, Mårten Gås? Eller nån annan?

Diktarkattens mamma Bibbe
var även Jans mamma

Och ögonen. De varma ögonen som glänste. Det hade samma glöd som hans mammas ögon. I hans fanns en särskild värme då han pratade om sin Tiina. Hon hade ett jättestort mysigt 7 rum och kök i hans hjärta. Hans nära vänner värnade han också om och de fanns en närvaro i stunden då han nämnde era namn. Ta åt er, vänner!

På tal om minnen, så kommer jag med särskild glädje och värme ihåg perioden då jag just fått körkort och man såg Finne köra omkring med Åskmolnet. Det var en gul Ford Taunus med svart tak och det var hål i golvet nånstans bredvid växelspaken så man såg marken som svischade förbi genom bilgolvet. Fanns flera moment som bidrog till smeknamnet på den gulsvarta rätt högljudda Fårrden och det var ett under att bilen hölls på Hästövägen och hittade fram till Björnholmen och vår sommarstuga vi hade på den tiden.

Nå, i sanningens namn så var nog kanske Åskmolnet ibland mera bredvid än på vägen också, beroende på hur man räknar. Finne hade nämligen inte så bra syn innan han fick sina nya glasögon.

I villon var det hålligång förr tammetusan! Jag har som bekant tre äldre bröder varav två av dem verkligen gav det där med att ha fester en särskild inramning, skulle vilja påstå att det var skrivet med stora bokstäver. Villon var samlingsplatsen för, tja, allt som rörde sig på två ben från ett rätt stort geografiskt område sett. Det var en plats man samlades i när krogarna stängt för natten i stan och man fortsatte där långt in på sommarmorgontimmarna. Det var prat, skratt, vänskaplig stämning, historier, grillkorv, endel pussande, chips, spisrök och ölsorter och en massa folk. Där somnade en del i vågrätt tillstånd och andra somnade så att säga i farten eller påväg till hynstson. Vi ska inte nämna några särskilda namn eller så. Ni kan bara tänka er känslan då man vaknar en sommarmorgon och märker att det sover någon bredvid en men att man inte riktigt vågar svänga på huvudet för att se efter vem det är. Sen, lättnaden, då man ser att det är ett känt ansikte tillhörande en vän man vet att inte skulle förgripa sig på en och dra nytta av en avdankad lillasyster till stugvärden.

En sen veneziansknatt eller tidig påföljande morgon då det begav sig stod hela kustbevakningens stora båt förankrad vid vår brygga för att höra om det var från dessa long och latituder som man sänt iväg en nödraket eller sett av nån som det gick nöd på. Så var inte fallet, intygade alla, men det hade man kanske inte kunnat tro då man såg hur det såg ut på klipporna dagen efter nån fest. Gambel kaatopaikka bleknar vid åsynen av allt det som fanns utspritt där och då. En del av inredningen fanns liksom på utsidan, if you know what I mean?

Tror minsann att fyrverkeripjäserna var av högre rang den tiden också för jag minns att det fanns ett experiment med nåt dynamitaktigt. Trotyl rentav? En stor sten sprack den gången i alla fall och det torde vara ringar på vattnet ännu av tryckvågen. Underligt nog så är det ingen som skadat sig under alla åren. Inte fysiskt i alla fall. Vete sjutton vilka psykiska men det kan finnas bland de som besökt platsen? Det får sjakki dock reda ut med respektive schrink själv. Int naan åv Mönstegålsbåånen tar na ansvar för sånt.

Kustbevakningen åkte i alla fall vidare och det var frid och fröjd igen. I sanningens namn var det nog såna som hade fyra ben på plats ibland också. Grannens hund Bella bland annat. Hennes tassfälar fanns förresten förevigade i betongen som gjöts vid passagen nere vid bastun. Tror att grillkorv var det enda som hörde till Bellas diet. Fina Bella och fina Bagarn, dess husse. Frid över deras minne.

Jag har, eller hade, ett foto från den här perioden där man ser ryggtavlan av Finne där han står och håller i en raket och jag står förstås och tänder på stubinen för att vi så småningom ska kunna se vartåt färden bär, om Finne själv flyger iväg också. Roligt minne såhär i veneziansktider.

Min bror Hasse, som är jämngammal med Finne, har alltid varit uppfinningsrik och en helg fick han för sig att det skulle byggas en hoppställning som man skulle rikta upp utanför bryggan som man sen skulle kunna hoppa i vattnet från. Sagt och gjort! Gänget fällde några trädspiror, barkade dem och vips så fanns där en fin stabil hoppställning en bit från bryggan ute i det rätt djupa vattnet. För en lillasyster var det verkligen intressant och roligt att få vara med och åse då de stora grabbarna grejade. Kanske brorsan inte alltid var så glad över att lillsyrran och hennes gäng dök upp, men åtminstone så bidrog väl alla på sitt sätt till en god stämning. Tror nog att skratt ekar över fjärden ännu.

Hursomhelst, där och då från hoppställningen hade Finne fått för sig att han skulle dyka för allra första gången i sitt liv. Han vandrade från bastun ut på bryggan, trappade ned i vattnet och tog några simtag ut till ställningen, ungefär så många han kunde och sen klättrade han ända upp till toppen. Där stod han en stund och sen tog han sats och liksom groddök med huvudet före rakt ned i böljan. Han lyckades i kickoffen sprätta till såpass mycket att hela hoppställningen rämnade. Det tog en god stund innan han återvände upp till ytan igen och han hävdade: - Fan anamma he va när att ja håxa dråkkn! Föötren fastna i stellnidzen på veijin upp!

Finne brukade spontansjunga sånger som jag inte hört nån annanstans. Jag hade ett par som jag brukade önska att han sku framföra vid välvalda tillfällen. En vers bar melodin O hur saligt att få vandra men texten ljöd:

”Jag har aldrig sett nåt naket, inte ens ett nyfött barn Hallelu - jaa – aa!
Mina blickar går mot taket, då undgår jag syndernas kval”....etc...

Han gjorde starkt intryck den glade eftersom jag kommer ihåg dem! Synd att man inte spelade in nåt på den tiden. Kanske det är lika bra förresten, att det är preskriberade minnen, då jag tänker efter. Ve och fasa för om man skulle ha hamnat på nåt facebookinlägg då!

Jan Finne, du fattas många och det är med glädje vi kommer att minnas dig.
Tack för allt vi fått känna och uppleva genom dig.
Må din själ lysa och fortsätta att beröra vid åminnelsen av dig.

Mina tankar och kondoleanser går särskilt till Tiina som på ett tacksamt och beundransvärt sätt funnits vid hans sida, ända till sista andetaget. Stort. Du är så vacker. Att ge av sin tid är det största man kan göra för en annan människa. Det är kärlek som sträcker sig över tidsgränserna. Tankarna går också till Johnny och Jimmy som nu mist sin storebror.

Samuel, Gås, andra vänner.
Ni betydde väldigt mycket för honom. 

- Frid -