Ut å rakel i Sandbergs Kalles gambe Toyota

Har inte bloggat sen ifjol men nu känner jag att vill sända en särskild tanke, dela lite minnen ur eget perspektiv av ett original, en kännspak profil, som alltför tidigt lämnat det jordiska pga sjukdom. Det var en människa som hade en särskild utstrålning, en som alltid funnits där nånstans i vimlet, en som ställt upp och muntrat upp de han kände och förmodligen de han inte kände också. De som fått höra annat har säkert också haft orsak att höra annat.

Harmar mig att jag inte gjorde som jag kände inombords en längre tid, nämligen att bara stövla över åkern för att se hur det står till. Tanken har funnits där ända sen jag hörde hur det var fatt med hälsan. Jag är i samma andetag medveten om att det i denna tid kanske inte bara är att stövla in till folk, men då det är så det brukar vara här. Man brukar inte desto mera ringa och höra sig för utan man brukar bara ta och hoppa i skor och ytterkläder och helt enkelt dra iväg i önskad riktning och se om föremålet är hemma eller inte. Det var vanligt förr. Nu blev det fysiska besöket för min del för sent. I tanken har jag kommunicerat och månat om, sänt positiv energi och verkligen tänkt glada tankar. Ibland har det känts som om tankarna mötts i en annan dimension. Man tänker inte att livet kan vändas upp och ner väldigt fort och att tiden för nån kan vara till ända, helt enkelt.

Jukkus Göran Andtbacka, 15.5.1959 - 28.2.2021
Fotat av dottern Nina.

Jag tänker på Jukkus, Göran Andtbacka som föddes 15.5-1959 och dog 28.2 i år. En person som man alltid varit säker på att få ärliga svar av, då man frågade nånting. Ibland har man kanske till och med ångrat vissa frågor för att svaren var så direkta, men det har gjort att man alltid vetat var man haft honom. En riktigt rejäl gosse! En av de roligaste människor jag känt.

Människor som har den speciella karisman som gör att man vill stanna upp och prata, gör att man vill joina (slå sig ned) vid dennes bord för att få ta del av nåt som alltid föder skratt. Underligt är att detta var ett faktum obereoende av hur eländigt temat än må ha varit. Den människan berikade vår värld.

- Vi ska fa ut å rakel nu.

Begreppen Muku & Jukkus och "rakel", som uttalas med kort A, har hängt med sedan min ungdomstid. Ti fa ut å rakel betyder att man far ut och köra utan att behöva ha nåt speciellt mål för färden. Man raklar omkring. Alltid där den ena funnits kunde man vara säker på att hitta den andra också. Muku är min ena storebror, en av tre bröder och Jukkus är kompisen som blev nåt av en fjärde storebror i ungdomstiden. De tu kunde plötsligt dyka upp och gjorde det också, överallt. Min systerson Kim, frid över hans helighet och saliga minne, vaknade t ex en natt av att en stycke morbror stod vid hans sängkant och sa blott tre ord: - Lägg på de!  Då var det bara att kliva upp och förbereda sig för naasås raklas, helt enkelt. 

Det var vakande ögon som var måna om att ge goda råd och berätta raka sanningen om diverse pojkvänner man eventuellt hade. Omtänksamt i vissa fall men kanske inte alltid uppskattat. Jag borde dock ha lyssnat särskilt mycket på Jukkus och många andra för den delen för tolv år sen. Då hade jag personligen kanske kunnat undvika ett helvetiskt destruktivt förhållande.

Jukkus var omtyckt av hela vår familj och långt vida omkring. Oj så mycket skoj han tillfört! Hans skara av vänner är talrik. Jukkus hade förmågan att berätta, inte bara verbalt utan med hela kroppen och särskilt med ansiktet fastän han inte berättade något med många ord. Det räckte ibland med ett enda ord och så den där gesten när huvudet lyfte och betonade nåt särskilt viktigt.

Det var genom min pappa och mina bröder som Jukkus lärde sig murandets konst och så småningom blev det duktige sonen Jukka som fortsatte med Tuli-Kivi spisarna som Jukkus så succéartat införde till trakterna och vidare omkring.

- Ja e heilt enkelt utarbeita slut. Hee baa ein enda langan uppförsbacka...

Frasen sades med en uppgiven axelryckning och sen följt av ett av de bredaste leendena man kan möta. Ett leende som började i fötterna och bredde ut sig i precis hela ansiktet. Man varken kunde eller ville låta bli att le tillbaka. Naturligtvis var det aldrig så uselt som det lät, förutom kanske under de senaste åren då sjukdom trängde sig in som objuden gäst i familjen.

När jag fick körkort var ett av mina första riktiga finuppdrag då jag fick att vara chaffis åt Jukkus & Muku. Jag hade "ärvt" Sandbergs Kalles, förriga övre poliskonstapelns gamla senapsgula Toyota Corolla där chaufförssätet hade en stor grop dit min rumpa halvt försvann. Kalle var, som de som minns honom, uppemot hundra kilo tyngre än jag då det begav sig.  Frid över även Kalles och alla de övriga fina personliga själar jag berättar om här. I bilen fanns nämligen förutom de tu även Jukkusas pappa Olof. Där fanns också Olofs kompis Henry Haga som var vår villagranne och även han en av de snällaste människorna jag träffat. Musikalisk var han också, Bagarn som han kallades. Han spelade i Kronoby Hornkapell. Henry är förresten den enda jag vet som lyckats knocka sig själv med en hammare i huvudet så han tuppat av en stund, men vi ska låta hela den historien vara oyppad för resten av världen. Det må förbli en av de stora gåtorna likt Loch Ness och allt det där. Ni måste ju ha nåt stort att sprida rykten om och grubbla över i dessa tider.

Precis såhär såg bilen ifråga ut!
Denna bild är  hämtad från https://www.toyota.fi/ajankohtaista/uutiset/corolla-50-vuotta.json

Mitt stora chaufförsuppdrag var då det begav sig startskottet för det årets andjakt och jag fick den stora äran att sitta med detta celebra gäng vid Hickarö Beach Hotel redan nån minut innan klockan 12 på dagen för evenemangets början. Det var även där som jag blev upprättad om att den femte karlen som fanns på ort och ställe kallades länsman. Varför han kallades så har jag nog inte ännu i denna dag fått nåt svar på, tror jag. Isåfall har jag glömt det men han får återkomma med att piffa upp mitt minne om han läser detta. Att få sitta där i det sällskapet var ett rent privilegium och ett fint minne. Vilka original vi ändå haft äran att få ha ibland oss. Klart det är vid bord som dessa som man helst av allt vill sitta vid också. Rena guldkornen!

När Jukkus hörde att jag var gravid för tredje gången sa han:

- Tå vår Skapare sa att vi ska befolk veeden så mena an ju int att hee bara ty som sku ta dig an uppdziftn!

på sitt älskvärda sätt. Han ville faktiskt på skoj också adoptera den yngsta av mina söner för han tyckt att han var så gullig och det kan jag förstå. Han är ju det fortfarande! Faktum är att mina söner kommer ihåg Jukkus väl, trots att de bara träffats ett par fåtal gånger som de själva kommer ihåg. Det berättar mycket om Jukkusas varma personlighet. Sen han träffade vackra Heidi var de tu oskiljaktiga. Barnen och familjen betydde allt och det finns inget han inte skulle ha gjort för de sina.  

Jukkus med barnbarnet Oliwer. Fotat av dottern Ida.

Vi är många som kommer att minnas Jukkus med värme. Våra omfamnande tankar går till Görans goa familj. Familjen Andtbacka hade nog den mest kärleksfulla, bästa pappan och maken att få krypa upp i famnen på. 

Frid över ditt oerbarmligt busigt vackra minne, Jukkus. Ty var no dååså bra och heilt enkelt värdefull på mang sätt. Tack för att du berikat våra jordiska stunder för så många. 💜