The one and only - John - in memoriam

John Sjölind 1.5.1935 - 5.5.2020. Fotot är det sista, taget av dottern Katrin Sjölind-Rågård och han lär ha tyckt att han var riktigt till sin fördel på bilden. Håller med! Tuffare herreman får man nog leta länge efter.

Vår jordiska tillvaro har blivit många glada skratt och otaliga svordomar fattigare nu när vi nåtts av budet att ett riktigt original, ett unikum har slutit sina ögon för gott. Jag hör honom själv uttrycka sig med orden: - Hee kvälldi!



Jag tror att det finns lika många historier att berätta on honom som det finns människor som träffat John och jag tar bara det som dyker upp i sinnet från min sida just nu.

Min mamma Ann-Britt, hans faster, kom att betyda väldigt mycket för den gode John. Han räknade nog henne som en mycket värdefull reservmamma. Med detta så fick även min storasyster en särskild plats i hans hjärta.

 Han bodde hos oss en tid har man berättat och skötte i samma veva om min äldsta syster på sitt eget kärleksfulla sätt. Åt mig har det berättats otaliga gånger om tiden då syrran hade kikhosta.



John satt och bevittnade en av hennes hostattacker. Hon satt och lekte och så började det. Hon blev till sist alldeles blå i ansiktet då hon inte fick luft i sina lungor. - Jaanå ja lyfta upp henne i fammin och sprang rakt ut. Å så fort ja kom till veijin så kvickna faanskapi til!”



När jag växte upp var det alltid en höjdpunkt att få veta att vi skulle åka och hälsa på Jeppe på berget, som mamma sa. Det var så glatt och roligt. Birgitta hade dessutom alltid så goda bakverk och många! Hon brukade plocka och rada upp sort efter sort och jag gjorde mitt bästa för att ta av alla sju sorter, vilket inte ens var svårt.

Min pappa som var djurens vän for alltid först och hälsade på hunden som var fastkedjad på bakgården. Pappa var den enda som inte var rädd för denna speciella hund som var lite väl framfusig med ett rykte som borde ha satt lite skräck, men det brydde sig varken pappa eller hunden om. De var kompisar helt enkelt och gosade glatt. Kanske pappas hemliga trick var att han alltid hade med sig en skorpa till honom?

Allt eftersom har jag beundrat John för hans sätt, att aldrig vika en tum på varken åsikter eller uppträdande oberoende vem han mötte. I hans ögon var ingen mera värd hur mycket nån än försökte ”strikel upp se” eller vilken titel man ansåg sig ha.

 De som ansåg sig vara finare, högre i rang, fick så lov att befinna sig på samma steg som på de vanliga dödligas trappa. Har hört många gånger att hela regeringen och kommungården med den borde jämnas med marken, till exempel. 

Att det finns de som satte sig som herrar över honom brydde han sig blanka fan i. 

Han levde och var precis som den vackra människosjäl han var och det tackar jag honom särskilt för. Han skötte om sin Birgitta med stort hjärta och själ så gott han förmådde.

 Jag kommer verkligen att sakna dessa diskussioner av äkthet, utan krusiduller, där man får och förväntas säga rakt ut vad det är som skaver. Att kunna fylla sina meningar med svordomar på ett sätt som både lyfter och gläder är en konst. Den ådran hade han sannerligen.

Han hade även gåvan att ha en sån utstrålning att om man var på samma kalas eller nån annanstans där han satt så ville folk gärna sitta vid hans bord eller åtminstone intill. Där var det nämligen garanterat roligast och de bästa historierna.

För dryga månaden sen korsades våra vägar på nån av våra nödtvungna matrundor i S-Market eller KNH som vi fortfarande brukar säga. Han kom då spatserandes med sin käpp, som han säkert lite motvilligt började använda vid sisådär 84 års ålder, för att han märkte att han trots allt behövde lite stödfötter. Kroppsligt har John haft samma format sålänge jag minns. Tror att skriftskolkostymen skulle ha prytt honom väl även anno 2020.

Jag och min syster brukade han förresten kalla för syskonen Hamster. Vete fasiken varför, men rätt gulligt i alla fall. Kan ju vara tänderna eller att vi också är två som helst skrattar?

Denna gång i affären var stunden då han kom fram till mig med ett stort leende och frågade hur jag mådde. Han hade nåtts av ryktena om att min hälsa var svag pga anemin och att jag höll på att ramla ihop av alla ekonomiska bekymmer som lagt sig som ett ytterligare bonusok på axlarna. Där stod vi och pratade krämpor som ett par jämnåriga. Dock bara en stund för vem orkar stå och prata krämpor hela tiden om man en gång ses? Han hade då i alla fall varit på ett läkarbesök för sin alltmer vacklande hälsa och sa:

- Läkarn föresloo att jasku kanstsi kuna slut ti röik! Ja svara ett va satan! Ja e snart 85 år. Tycker int du et e er lite väl seint? Int e he na faanes stsillna tå meir int! Nee, no ehe åt helviti me tokidee som int ritti kan tänk!

Annars var det jag som brukade knacka honom på axeln vid spelautomaten där han fördrev en hel del tid på samma runda som han färdades till hustrun på boendet.

Under de sista fem veckorna av livet förändrades livet drastiskt för paret Sjölind. Hans fru som har diagnosen alzheimer brukade han mata varje dag på boendet som varit hennes hem sen sjukdomen blev så svår att han inte klarade av att sköta henne hemma.

Då jag såg honom sista gången för en tid sen så stod vi på betryggat avstånd och försökte kommunicera lite smått. Han hade nog tungt med sin andning, men han orkade i alla fall dra ett litet bloss.

Under denna covid-19 tid har John och hans Birgitta inte fått träffats på fem veckor. För den som är sjuk, har svårt med minnet och dessutom är gammal så kan det vara svårt att förstå den plötsliga förändringen. Man frågar sig vad som är vettigt eller mänskligt. Ska man skilja åt par som levt tillsammans ett helt liv. Jag vill förtydliga, ska man skilja dem åt i slutskedet av livet?

Spelar det nån roll om de skulle få träffas på nåt sätt i nåt avskilt rum på boendet? Ja men om man drar med sig nån smitta, säger kanske nån. - Nå, men spelar det nån större roll om man är närmare 90 år eller över? Nä, men det kan smitta nån annan. Man är fast i en tankekedja som går runt i cirklar.

Till min stora glädje är denna fråga nåt som man i Kronoby håller på att fundera över lösningar för. Jag hoppas det lyckas, att man hittar på ett sätt så man får träffas i någon form! Heja ni som arbetar på denna frågas lösning!

Jag tror inte det är meningen att vi ska skilja livskamrater åt på detta sätt som vi gjort nu. Är det inte konstigt då det alltid tycks vara så att då man blir tillräckligt gammal så är det alltid nån annan som bestämmer över en, oberoende av om man klarar av att tänka själv eller inte?

Kanske det inte är så konstigt att människan känner rädsla över att åldras då man får insikten att man kanske en gång inte ens får sinnesstimulans. Andra människor som man inte ens sett bestämmer att man inte får möta sin älskades blick, ej heller känna beröring av en älskad hand eller höra sin älskades röst i den tid som ska bli det sista jordiska minnet.

Den sista gången lilla Birgitta fick se, höra och bli matad av sin John var för fem veckor sen. Hittar vi månne nåt sätt, en gyllene lösning så vi kan bemöta och hitta individuella lösningar för våra medmänniskor? Jag hoppas vi gör det.

Då man blir sjuk eller gammal ska det räcka med att man blir sjuk eller gammal Man ska inte behöva bli både sjuk, gammal OCH ensam.

Mina tankar finns hos Birgitta, döttrarna, familjeskarorna, syskonen, släktingar och en stor skara vänner. Han var så stolt över sin familj.

Frid över ditt härliga minne, allra bäste, tuffaste, skrypaste, käraste John! Du fattas många!

Och - Lycka till Sankte Per, får vi väl tillägga...

Med kärlek 💜

Lotta