Nationella Veterandagen 2020

Veteransångarna har alltid spridit värme och glädje bland människor.  Kommer vi mera att få uppleva en generation som gör så genom dess blotta uppenbarelse? Fotot är från en av deras sångstunder på Sandbacka Vårdcenter, sålänge det hette så. Bror i rött är ännu på benen och hälsar till ER!

Genom detta foto vill jag uppmärksamma Nationella Veterandagen denna gång. I normala fall brukar detta vara en dag av förberedelser med speciell klädsel och noggrannt pyntande med finaste silverveteranpinsen på bröstet, samt mitt favoritsmycke Hoppet tillverkat i trä av nedervetilveteranen Allan Aurén. Vid bestämda tider brukar det också vara avhämtning av både veteraner och blommor inför dagens firande i stort eller smått.

Det brukar vara en fest arrangerad av kommunen med mer eller mindre pompa och ståt. Det brukar också vara en tillställning kantad av hornmusik.

"En fest är fattig utan hornmusik är ett tänkvärt citat av veteranerna själva."

Ju färre veteranerna har blivit desto mindre festligheter. Dock alltid så att de berörda fått specialinriktad uppmärksamhet på ett kännbart sätt.

Denna gång är ensamheten det enda som delas. Kronoby kommun har med Hanna Aarnio som kurir valt att överlämna en personlig hälsning denna gång som jag vet kommer att glädja våra hedersmedborgare. Är glad över detta! Titta bara!

Hanna Aarnio för ut Kronoby kommuns hälsning som denna gång består av en korg med gott och blandat, samt teckningar från våra yngsta invånare. Foto: Pia Byskata

Vi har fem veteraner kvar i Kronoby kommun. Jag ringde nyss upp våra sista Veteransångare Ole (Olof) Fagernäs och Bror Kaitajärvi för att framföra min egen personliga hälsning och fråga hur de har det i tillvaron just idag.

"Ensamt, det är så ensamt"

Det första fotot säger så mycket om hur veteranerna bemötte andra. Såhär vill alla människor bli bemötta, med kärlek och glädje. Kommer vi någonsin att möta en annan generation som kan tillföra så mycket med sin blotta närvaro? 

Bror som fortfarande bor hemma i sitt hus i Terjärv har inte haft besök på denna tid, förutom genom hemvård och mat som levereras. Ole å sin sida hämtar sin mat själv varje dag. Han är även ute på promenader. Hans fru är på bäddavdelningen i Östanlid, inte långt bort från hans bostad, men några besök tillåts ju inte. Frun fyllde förresten 90 år för en vecka sen. Det blev en uppvaktning via telefon. - Är jag nittio år, utbrast hon förvånat. De har inte pratats vid sen dess. Detta pga att krafterna tryter och för att det inte finns så mycket resurser. Ole har dock att se fram emot morgondagens program då han ska få sommardäck på sin bil. Sitt körkort ska han försöka få förnyat i höst. Håller tummarna för det redan nu.
Är det nåt särskilt ni vill hälsa till alla som läser detta, frågar jag båda veteransångarna. 

- Vi hoppas att alla har det bra och sköter om sig. Vi hälsar så varmt till alla! 

Vid vårt samtal kom vi överens med sångarbröderna att fara ut o äta på restaurang så fort man får tillstånd att göra det. Det ser vi alla fram emot!

Egentligen så finns en sån generation redan. En som utstrålar värme. Den består av våra barn. Jag önskar att vi skulle få naturliga mötesplatser generationer emellan, att det skulle finnas boenden med närhet till dagisar, eller platser för småbarnspedagogik som det heter nuförtiden.

När gamla människor får se barn lyser deras ögon upp på ett särskilt sätt. Det glimrar till i hela deras väsen och det tillför något som få saker kan.

Vi ska måna om varandra mera, vi ska intuitivt känna efter och öva upp oss att bli mera sammansvetsad med naturen och alla väsen i den. Det är nåt som mänskligheten håller på och lär sig nu av denna tid då allt och alla präglas av tillvaron eller icke närvaron av ett litet virus.

Detta ger oss en enorm tankeställare då det gäller storlek och makt. Alltifrån David och Goliath till dagens kamp mot en för ögat osynlig fiende.

Hur liten kan man känna sig eller vara för att kunna påverka? Svaret vet du redan. Låt mottot för dagen vara:

Även små saker kan göra stora underverk!

Lotta 💙