Historisk dag 1. 18.3.2020

Tvättmaskinens pulserande surrande hörs svagt från källaren och ger ett hemtrevligt ljud till allt annat jag hör denna stund hemma vid köksbordet en helt vanlig onsdag. 

Bordets ena ände står intill ett av de tre köksfönstren och jag har glädjen att kunna titta ut mot naturen som förbereder sig för vår. Syrenhäcken fyra meter bort ser man denna årstid bra igenom, för att istället på somrarna ha den som en naturlig vägg som hindrar insyn. Inte för att det finns nån granne sådär alldeles intill, men ändå. 

Bakom syrenhäcken ser jag en stor ek som fortfarande växer på samma plats där mamma och pappa planterade den för snart 40 år sen. Den skulle läggas där tillfälligt tills rätta platsen skulle uppdagas och på den resan är trädet fortfarande och vid dethär laget är trädet rätt stort. Trädet lär komma från Karis och är en gåva av en kär släkting. Fin present förresten! En bestående sådan. Nåt att tänka på i dessa slit och släng tider. Tycker att platsen för den är helt perfekt. Den hittade rätt.

Det enda jag inte ser av denna förmiddag är småfåglarna som annars brukar ha fullt upp vid sitt matbord mitt inne i den nu för tredje gången omtalade syrenhäcken. Vid närmare eftertanke så är det jag själv som slarvat. Har inte fyllt på med fågelfrön, så jag får skylla mig själv. Dessutom så vet jag var de alla är denna förmiddag. De är hos syrran för hon ringde nyss och talade om hur fåglarna sjöng så vackert denna morgon.

Denna onsdag är inte helt vanlig, trots att den ser helt vanlig ut. Den är nämligen historisk!  

Den är historisk för min egen del och för sin egen plats i världshistorien. Nu i denna stund skriver varje människa sitt eget historiska ögonblick om vad de gjorde den första dagen då det rådde undantagstillstånd i flera av världens länder pga en gemensam osynlig fiende.

För varje enskild individ som inte drabbats av denna osynliga fiende ter sig stunden som ett välkommet avbrott i en kanske alltför stressig vardag, medan den för en annan kan betyda början till slutet på ett livsverk eller ett företag som man nyss startat upp för att bygga upp en tillvaro med ingredienser som att försöka få mat på bordet. En självförsörjning som ska ge frukt räknad i ekonomisk tillväxt och brödföda. Det kan vara en stund av osäkerhet, förtvivlan. Det kan vara en stund full av sorg men i bästa fall en stund fylld med glädje och en gemensam samvaro på olika håll.

Vårt lands vårdpersonal arbetar på med det som nu är det viktigaste yrket av alla, nämligen att med superkrafter orka arbeta och ta hand om andra. Händerna blir snabbt för få och orken tryter. En vårdare kan inte avskärmas från allt annat. Vårdaren ska arbeta bland allt det som andra människor flyr undan. Likaväl så finns det endel makthavare som tycker att deras administrativa arbetsuppgifter är viktigare och värd mera lön än de som ger sitt allt på fältet. Visst är det underligt?

Det viktigaste just nu är att det finns människor som ser till att allt rullar för barn och unga, gamla och sjuka, att det helt enkelt finns de som orkar ta hand om andra OCH att det finns människor som förser oss med produkter från sina gårdar. Annars både förgås och svälter vi. Hur prioriterar vi månne efter att vi tagit oss igenom allt detta?

Jag hoppas att man inser att finländska produkter i alla dess former är det som borde vara det naturligaste valet. Om vi inte själva stöder de våra så vem ska göra det?

Vi ska se till våra egna och det är vi faktiskt bra på, bara vi litar på vår egen styrka och vår tillräcklighet. 

Jag hoppas att det inte blir samma upprättelse som för soldaterna som stred och blödde ute vid fronten under krigstiden. De fick nämligen aldrig upprättelse. I en ålder av nittio år hörde jag deras egna röster och funderingar om att de hade blivit lovade att få kompensation men att de fortfarande väntade på den skäliga belöningen. Då ska vi komma ihåg att de uttryckligen hade givit ÅR av sin bästa ungdomstid för andra människor - för oss.

Jag hoppas därför innerligt att de som har makten ser till att visa sin tacksamhet till de vanliga men oersättliga människor som är så värda en skälig lön för de arbetsuppgifter inte alla skulle klara av att utföra. 

Vad gör du denna stund? Vilket minne skriver du i din livshistoria om just denna stund, denna dag i ett stängt Finland?

För egen del är det som jag redan skrev historiskt på det sättet att jag håller min allra första distansundervisningslektion i musik åt ett antal sjunde klassister i en annan stad. Det är ett tecken på att tekniken och vi människor i den går framåt. Nåt händer.

Situationen är som jag beskrev i början. Lugn. Fridfull. Hemtrevlig, men i sig inte detsamma som att vara på plats framför klassen tillsammans med alla elever.

Så kan man också studera eller fördriva stunden på distans. Man har i alla fall inte distans till sig själv. Tvärtom! Man är närmare sig själv, än nånsin tidigare.

Hur går det då till då man har distansundervisning?

Ja, det finns flera sätt. Man kan ha digitala klassrum. Jag har nu till en början sänt iväg ett par uppgifter som eleverna får utföra var de än befinner sig. De arbetar hemma, som det är önskvärt, eller så kanske nån av dem är ute redan och kan utföra sina uppgifter på det ställe de råkar befinna sig vid. Alla delar en uppgift i en gemensam och intensivt laddad ensamhet.

Genom mobiler, ipads, datorer kan vi sköta kommunikationen med varandra, men just på detta sätt som jag gör det nu, via ett kommunikationsprogram som heter Wilma, så får man ett svar i taget som man besvarar i den takt det kommer. Som jag upplever det så är det både för och nackdelar gällande just denna stund.

Fördelar: 

- man får mera personlig kontakt med alla elever då man har tid för alla turvis istället för 19 st på en gång. Alla vågar kanske vara sig själva, skriva som det känns och det är bra. Man kan bedriva undervisning trots att allt stannar av. Man kan svara på frågor i den takt de dyker upp, bara man är uppkopplad hela tiden. Man kan vara varsomhelst, t o m på toan.

Nackdelar: 

- alla elever svarar inte. Det är tyst, enbart skriftlig kommunikation, ingen ögonkontakt, inga avläsbara kroppspråk om situationsupplevelse, mående. Det spontana i stunden är borta. Man uttrycker sig bara kortfattat och det tar längre tid att kommunicera än om man skulle ha en helt digital klass med bild och ljud. Får väl leta upp nåt sånt verktyg. Man är uppkopplad och fast vid sin tekniska apparat likt en fånge som bär sin boja runt foten.

Detta driver oss mot ännu mera ensamhet. Denna situation är den aktuella för många av våra barn och ungdomar hela tiden. Att sitta ensam vid sin dator är en vardag och nu utökas detta faktum ännu mer. Återstår att se vad det föder.

Det kan vara en bra väckarklocka allt detta. Att gå från en frivillig situation till att nu bli påtvingad mera skärmtid föder förhoppningsvis känslor av att man vill komma bort från det efter att denna restriktionstid är slut om en månad.

Om det blir så, återstår att se.

Vi trallar vidare! 😀

Ha en bra historisk dag och se nu för allt i världen till att fylla den med ett vackert minne! 💓