En jordisk livslåga har nu slocknat

Igår kom jag för första gången in till den palliativa avdelningen i Jakobstad. Där mötte mig mestadels gamla människor som satt eller gick omkring. Där i ett av rummen låg även min vän, blott 36 år, i sin egen kamp mellan livet och döden.

Jag hade med mig elpianot under armen och fick hjälp med att öppna dörren till rummet han låg i. Jag klev in och satte ned ena änden av pianot mot fönsterbrädan som vette mot trädgården och den andra lade jag på sängkanten. Själv tog jag av mig jackan och satte mig tillrätta på armstödet av en trästol.

Jag pluggade i kontakten och sa att jag tänkte bjuda på lite sång och musik.

Stunden blev en stark kontrast till de musikpass jag haft med fyra grupper av sjundeklassister i en närliggande stad hela dagen innan denna stund.

Från timmar av stojande, elever som inte hölls på sina stolar utan tjoade omkring eftersom det var fredag och benen inte kunde kontrolleras. Högljutt, gestikulerande och med många sinnesintryck och rörelser. Livsglädje och spontanitet, så som det ska vara i en skola.

Här satt jag nu istället alldeles ensam omsluten av tystnad och spelade för honom vid hans sjuksäng. Han låg på sidan och det enda som hördes var hans andning. Det enda som i sin tur rördes var hans bröstkorg som sakta höjdes och sänktes.

Endel sånger verkade ge lugnare andningar och i synnerhet den jag sjöng i början, Lolans Pilgrimshymn ur pjäsen De fattigas rikedom där han också var med som skådespelare i teaterensemblen:

"Snart börjar den sista färden. 

Det sägs att vägen blir lång. 

Men snart är jag ändå framme 

och får höra den vackraste sång. 

Här är jag ej gäst eller främling, 

inte längre ett fattigt hjon. 

Nej, här är jag äntligen hemma 

och vilar saligt i tron! 

Ett nådehjon äger en himmel 

och får äta vid änglarnas bord, 

kanske är den rikast i världen 

som här vandrar förnöjd på vår jord”

Jag sjöng även själamässans Mörkrets Ljus, samt Slumrande toner, Vid en källa, några visor, psalmer och Aftonens sång.

Jag visste innerst inne att det inte är långt till det sista andetaget. Fick även minnesimpulser från stunden då jag satt intill min egen pappa inför hans livsslut. Det var fridfullt men det kändes av en kamp och mina känslor var blandade.

Jag avslutade så småningom, påpekade att han hörde ju att jag inte kunde alla texter men att han fick så lov att ta det som kom i stunden. Jag tackade också och sa att jag nu ska fara vidare, men att vi ses igen. Jag önskade också att alla änglar och alla hans kära skulle möta honom med öppna armar. Denna värdefulla jordiska vän med det stora omfamnande hjärtat.

Jag stod en stund i tystnad och så gick jag ut genom dörren, ut ur sjukhusbyggnaden och ut till den friska luften. Av mina egna krafter fanns det heller inte mycket kvar nu.

Under natten som kom och gick vaknade jag många gånger och jag kunde inte släppa honom ur mina tankar.

Idag nåddes jag av beskedet att hans jordiska tid var slut. Nu råder stilla frid.

Mina tankar finns hos hans mamma och pappa som än en gång är tvungen att begrava en högt älskad son, hans syskon som än en gång ska ta ett jordiskt avsked av en likaledes älskad bror, samt släkt och många vänner. Orättvisan räknar inte antal gånger tycks det och vi andra kan inget annat än sörja med dem och skänka dem varma tankar om att krafterna ska räcka till dem alla. Må allas hjärtan fyllas av minnen och att sorgen förbyts i glädje över hans liv istället för att vi bara minns döden.

Frid och tacksamhet över ditt oerhört ljusa, glada och vackra väsen, Christian. Du är alldeles unik och jag och många med mig skall alltid minnas dig.

💜