Hur överlever ni kvinnor egentligen?

Påfyllning av röda blodkroppar, oktober.2019. Innan detta tillfälle fick jag två påsar med Ferinject med en veckas mellanrum. Mina blodådror var så tunna så man fick inte in några nålar i handens ådror utan var tvungen att värma upp och få fram en åder i armvecket.

Det är så många som frågat och undrat hur det står till med hälsan. 💝 TACK för helande omtanke och förböner. Jag kan berätta att hela skutan svängt vid det här laget och jag känner mig starkare än på länge! 

För en kvinna är det inte bara att spela och sjunga, trots att man är en människa med en själ som är fylld av musik. Man ska klara sig igenom så mycket, bara som att hållas vid liv och dessutom orka vara kreativ för att själen har ett behov av att uttrycka sig. Jag har full förståelse för de som av olika anledningar inte orkar med livet. Att ha stått med foten och nuddat vid det djupa träsket i olika skeden av livet ger insikter. Man kan bli så bräcklig och att be andra om hjälp är nåt av det svåraste som finns.

Jag skriver detta för att det kanske kan hjälpa någon annan medmänniska. Du är inte ensam. Dina medsystrar ser och känner med dig. Var inte rädd för att be andra om hjälp!

Mina blodvärdenhar varit näst intill obefintliga med ett s-ferrit som visat 3 och Hb 90. Haft 85 som lägst. Jag har haft en så riklig mens så att jag i princip smått har förblött de sista månaderna. Ett par blodpåsar per månad, typ. Inte långt ifrån litern. Det vet man ju att man inte klarar av i längden. En kropp utan blod får man gräva ned.

Men, jag fick hjälp. Jag ordinerades Ferinject som lär vara ett läkemedel som är i hetluften. Jag ordinerades också två påsar röda blodkroppar. Har inte själv ens varit medveten om att det tycks finnas en ferritindebatt, utan ramlade rakt in i den genom att jag efter att ha lagt ut fotot med järntransfusionen blev kontaktad av en redaktör som ville göra en intervju om ämnet, om mig och mina upplevelser, så det är väl nåt som kommer ut i etern så småningom.

Det lär ha blivit nåt av en modefluga också, att gå och få sig en järnboost. Min enda tanke då jag kom till sjukhuset var att sträcka ut armen och be att få vilket preparat som helst som skulle hjälpa mig att överleva.

Jag skulle dock ha ordinerat mig själv blodpåsarna allra först och sen efteråt kolla ifall det behövs mera av nåt annat. Men vad vet jag, jag är ju varken läkare eller specialist. Jag tänker bara utifrån min egen kropp och lyssnar till dess behov. 

Rubriken, frågan om hur vi kvinnor egentligen överlever, är ryckt från stunden då en specialläkare tänkte högt i ett konstaterande vid ett av mina sjukhusbesök. 

Han tänkte på kvinnokroppen och dess förändringar den går igenom. Alla hormonella och rent fysiologiska förändringar den går igenom från tonåren framåt. Alla blodmängder som ska strömma till, bubbla upp och ledas ut. Mindre för en del och massvis för andra. Ingen kropp är den andra lik, men ändå finns det likheter räknat i upplevelser och framförallt hur mycket mensen påverkar en kvinnas vardagliga liv. Anemi kan vara en diagnos för endel. Man blir till sist så kraftlös och matt och själva orken tryter fast viljan finns. Pulsen stiger nämligen bara av en sån sak som att vända sig i sängen.

Hur orka med vardagen? 

Mensen påverkar tidvis ALLT för endel kvinnor i deras olika roller som mamma, arbetare, deltagare i nåt träningspass, ledare, lärare. Eftersom jämlikhet är nåt som är på tapeten och nåt som det ropas högt om så tycker jag att 

Det är dags att lyfta begreppet mens på bordet och kräva att kvinnor ska ha rätt att vara hemma en dag eller två då mensen är som värst! 

Det ska inte ens behövas några större förklaringar och hon borde även få kompensation för den dagen. De kvinnor som behöver större lager borde få bindor och tamponger billigare. Det är ju en nödvändig sak de är tvungna att köpa för att föra ett drägligt liv.

Faktum är att man inte alltid orkar, men ändå kämpar på. Man för sin egen kamp med en stark vilja att överleva. Om man skulle ha en avlönad tjänst skulle man få ha sjukledigt, med betalt. För en ensamstående mamma utan tjänst, utan lön så är vardagen den att man försöker hitta vägar att få in pengar för att familjen måste få mat. 

Man kan inte ta sjukledigt från själva livet. Man kan inte ta sjukledigt från uppgiften som mor. Man har inte tid att vila. Vad gör man? 

Man försöker hålla skenet uppe och väljer att köpa lite mat för de små hundralapparna och istället skippar man de stora fakturorna för en stund framöver - återigen. Man lever på hoppet. Det smakar dock varken kött eller fisk. Likaväl har hoppet en ljusare doft som säger att man SKA och kommer att klara av det hela. 

Fakturorna kommer i jämn takt, men det gör inte inkomsterna. Från Fpa blir det under 600 euro kvar i handen. Det räcker inte till både mat för en familj bestående av tre personer och huslån plus att betala av gamla fakturor. Det inre och det yttre gråter. De växande grabbarna får inte alltid den mängd mat de behöver. Den känslan i dagens Finland där vi borde ha det bättre än någonsin är sorglig. Utan hjälpande händer i form av tjänster och mat så skulle vi ha svältat ihjäl för länge sen. Här köps det inga kläder eller skor. Endel av oss har ETT par byxor och samma antal skor. Men aldrig hörs det en klagan. Tvärtom är det HUMORN som hjälper oss här i gränden. Vi kan skämta om de mest nattsvarta sakerna och den kärlek som strömmar till genom varandras väsen kan värma upp en hel bygd. Jag är så tacksam över att få vara mor till så fina själar. Att få vara dotter till de väsen som gått före oss. Att mitt i all egen misär ändå ha förmågan att sprida kärlek, värme och omtanke om och till andra som behöver det just då i sin ännu bräckligare vardag. Mitt i allt detta är känslan denna:

Jag känner mig otroligt rik, lycklig och den bästa stunden är nuet. Livet är en fantastisk resa och min kropp är min resekapsel i detta jordiska liv och jag vill ändå hylla den som den är med alla finurligheter som hör just till den som utgör Eva-Lott. 

När man är van med lite så är allt smått stort och tacksamt. När apparater och saker går sönder så förblir de söndriga och man sköter vardagen utan just de apparaterna. Detta gäller tex diskmaskinen som stått sen tre år tillbaka. De fönsterrutor som fått ge vika för fotbollar och andra incidenter är byggda med plast och väntar på sin tur gällande investeringsprioritering. 

...och så tillbaka till det där med mensen.....

En produkt från Always med kvinnosymbolen tryckt på förpackningen. Inuti finns det dessutom en pappersremsa där det utlovas 100% protection. DET skriver jag verkligen inte under. Man borde få pengarna tillbaka för det påståendet!

Detta paket med bindor är förmodligen det enda forumet i hela universum där kvinnosymbolen får vara allena. Detta enda faktum är kanske den enda saken i världen som är bara kvinnans sak? Vem ska kämpa för den då? Inte gör männen det i alla fall. Inte är det männen som kommer att kräva forskning i ämnet heller. Sålänge vi kvinnor tiger så är det ingen som gör nåt överhuvudtaget.

Jag vet inte hur många kvinnor jag samtalat med där mensen påverkar MYCKET i deras liv. Det är för endel näst intill omöjligt att utföra de uppgifter som förväntas av dem den dagen då flödet eller värken är som värst. För de som ytterligare har diagnosen endometrios kan det vara nästintill olidligt. 

Kvinnor är faktiskt i värsta fall tvungna att gå med på kirurgiska ingrepp för att få en vardag som det går att leva med. Är alla medvetna om detta faktum? 

En tanke: Om det istället var männen som skulle ha denna månatliga pärs, skulle vårt samhälle då se annorlunda ut? Skulle mänsklighetens historia se annorlunda ut?

Jag tror faktiskt det! Manflubegreppet skulle blekna. 

Ingen karl skulle gå ut i strid på grund av att de inte helt enkelt kan. De skulle inte heller vilja se blod på sina händer för att det räcker med att gå på toan och färga porslinet rött och så skulle de svimma av bara åsynen av sitt eget blod. De gånger då kroppen har både diarré och mens och man inte vet vilken öppning man borde koncentrera sig på att torka först skulle det vara flaggning på halvstång som gäller.

Att vara kvinna med mens innebär att man månader i förväg räknar ut när den beräknas komma på ett ungefär för att veta om man har möjlighet att tacka ja eller fullgöra ett projekt eller inte. Ibland så tar man på sig nåt jobb ändå för att man befinner sig i ekonomisk katastrof och de facto svälter för att istället ta steget ut och leva på hoppet att mensen inte ska vara så riklig just då, ELLER så har man läkemedel till hands som stoppar och skjuter upp blodflödet för några timmar, för att sen rinna till utav bara helvete då tabletterna slutat verka.

Vad ska man välja? Pest eller kolera?

Vi kan för jämställdhetens skull föreställa oss Trump kika i kalendern inför ett inplanerat statsbesök samtidigt som hans fingrar flyttar kulramens träkulor steg för steg för att med en suck konstatera att han inte kan komma och hålla sitt tal eller ge order om att bombardera fler mammor och barn den 1.12 för att han helt enkelt har sin besvärliga tidpunkt och måste vila då.

Vilket lugn det skulle vara överallt!

Alla manliga soldater skulle vara tvungna att förses med stora rejäla bindor och pittproppar och alla kompanier skulle vara tvungna att ha flera dagars paus för vila på sina krigsmarscher, varje månad. Det som slutligen skulle få slut på allt krigande är en klok ledares insikt om att alla dessutom har mens på olika gång så man skulle vara tvungna att ställa in allt. Det går helt enkelt inte att fortsätta såhär och man skulle äntligen komma fram till att krig är ett totalt meningslöst, primitivt och onödigt sätt att lösa konflikter på.

In med alla överhuvuden nakna i samma bastu och låt dem sitta där och filosofera! DET är den enkla lösningen. 

Ps: I skrivande stund är mitt Hb 123 och järndepåerna över 300. Trehundrafallt mera! Inte helt sunt det heller, men det lär ska behöva en fyra veckors period efter injicering för att alla värden ska stabiliseras och hitta sin rätta position...

Over and out... 

Grattis till dig som orkade ända hit!  😁 och NEJ - jag har inget emot de flesta karlar, tvärtom! Jag vill bara väcka lite tankar.

💚