Känslor av ett sorgkantat ljus

Vet inte om du som läser detta brukar fundera och tycka att just du är speciellt utsatt för olycka eller sorg. Det kanske är strävsamt med att orka vara, att få ihop pengar för dagen eller att få ett arbete. Man kanske är ensam och känner att man inte har nån att dela tankar och prat med.

Ett vakande öga håller han, statykatten som regerar på en gård i Nedervetil.

Allt det som känns tungt är för det mesta lassat i en gömma som man bara fyller på istället för att komma ihåg att tömma den alltemellanåt.

Hur ska vi ändra på känslan? Vilken knapp ska vi vrida mot eller medsols?

Det som man bär med sig ensam är dubbelt tyngre än det som man delar med nån. Bördan kan också bli lättare genom att säga det högt, det som tynger. Vi tror att ingen lyssnar, men det gör det. Det finns alltid nåt väsen som hör dina meningar, oberoende av om du tänker dem tyst och stilla för dig själv, eller om du säger dem högt.

NÅN fångar upp orden och de gånger du säger dem högt har det mera kraft. Du gör det rent fysiskt och allt lättar när man slappnar av efteråt. Prova också att vända på hela känslan, tex om nåt känns tungt så säg högt att det INTE är tungt. Säg, istället det är lätt idag för att... (fyll på med valfri glädjefylld sak) tex mina ben känns så lätta idag för att jag fick vakna ännu en morgon. Jag lever och jag kan känna syre fylla mina lungor! Ja, ni förstår vad jag menar.

Då vi tycker att det är jobbigt, kan vi då svänga på våra tankar och istället tänka på dem som har mist nån? 

Faktum är att hopplöshetskänslan förintas för att vi inser att vi har mycket kvar, ännu en stund.

Ta ordentligt tillvara på dem du har istället för att gräma dig över saker och sånt som inte spelar nån roll i det stora hela. Det är kanske tid att sluta oja sig över fönstertvätt, städning, att man har en gammal bil, att man har ett hus som inte är modernt, att man inte har senaste modellen av iPhone. Att man inte hinner med det som man borde. Hörni, vad gör det e g e n t l i g e n? Tänk istället med kärlek på dem som står dig närmast. Dem du ännu får ha kvar. Det är det enda som räknas.

Kom ihåg att endel skulle ge sina högra armar och ben för att få se en älskad som inte längre är. Vi hjälper energimässigt andra genom goda tankar. Och - vi hjälper även oss själva i samma stund.

Varför tankarna går i dessa spår är för att veteraner och veteranföreningens medlemmar för en tid sen var bjudna hem till paret Ulla och Håkan Slotte i Nedervetil. Ulla har haft den idéen groende i flera år men har pga hälsan inte vågat ställa till med nåt förrän nu. Hon har alltid ömmat för veteranerna och de som var med då.

- Jag är så harmad över att flera veteraner hunnit gå bort. Jag hade så velat bjuda in alla, säger hon. Och det märks att man själv börjar bli äldre då ryggen säger ifrån med jämna mellanrum. Jag har haft sån värk idag, men är glad att vi fick ihop till en träff, säger Ulla som även behandlats med kirurgiska ingrepp för sina åkommor.

Paret Håkan och Ulla Slotte sitter i soffan i det mysiga uterummet som förr var fullt av hönor!

Såhär fint kan ett hönshus vara då man bor i Nedervetil. 

Här står snickarglädjen högt i tak och även inredningen ger sitt eget skimmer då det är frågan om personliga saker och detaljer. Ulla är konstnärligt lagd så hennes skapelser finns lite här och var i vrår och gömmor.


Hönshusets tidigare syfte är numera ett både strävsamt och glatt minne blott!


Ullas visioner och händer har arbetat fram både glastavlor och oljemålningar

Bland gästerna finns Ole Fagernäs om fyller 94 i oktober. Han bor till vardags i Jakobstad men är bosatt i stugan i Terjärv under somrarna. Där trivs han allra bäst i sin lilla gröna oas.  Idag får han sig en pratstund med Alve Hagen från Kronoby som också är veteran. Alve fyller 96 och har många minnen att dela med sig av. Det visar sig att hans bror Eddie var bekant med Ole.

Veteranerna Ole Fagernäs och Alve Hagen byter minnen om livet och om tiden vid fronten. De ser så ungdomliga ut båda två. Att de faktiskt närmar sig tresiffrigt är svårt att tro. Att det bakom de leende ögonen finns stor sorg är också svårt att greppa.

Att man vågade gå mot strömmen för längesen även i Kronoby vet Alve som berättar att han under sin ungkarlstid begav sig iväg till Canada för att arbeta ihop till en bil. Den första tiden i främmande land arbetade han som skogsarbetare. Alve stannade där i tre år.

- Inte fanns det möjligheter att arbeta ihop till en bil i Kronoby inte, säger Alve. Vi körde hem från Frankrike. Det var något på tretusen kilometer. Jag hade kollat på kartan att Amerika var cirka sextusen kilometer brett, så det var ju bara hälften så långt att köra, säger han finurligt.

Alves fru är också med på träffen denna dag. Hon är lågmäld och den största orsaken är säkert den att paret bär på en sorg som Alve berättar om.
- Min tro har alltid burit mig, trots att jag tvivlat ibland. Vi miste en av sönerna för många år sen då han inte längre ville leva. Jag önskar att jag hade kunnat se hur dåligt han egentligen mådde. Han klarade inte av pressen han kände. Trycket blev för stort, berättar Alve medan rösten mattas av och tårarna letar sig fram i hans ögon.
Vi som lyssnar fylls av blandade känslor och en begynnande klump i halsen. Vi torkar några tårar och tankarna börjar rulla. Det är så många olika saker som dessa människor har fått uppleva genom sina långa, ska vi ändå säga rika liv? Både en kamp om liv och död rent konkret.

Har vi andra hjälpt till? Har vi lättat på bördorna tillräckligt mycket? En fråga till dyker upp:

Har vi det för lätt nu?

Både ja och nej. Psykisk ohälsa är ett begrepp som fått fäste först nu, fastän det säkerligen funnits med ända sen tideräkningens början. Det är bara först nu som man talar om det. Man nämner det vid namn. Det är en uttalad diagnos som gör att man får hjälp.
Gör vi tillräckligt? Sträcker vi ut våra händer till dem som behöver hjälp eller en skuldra att luta sig mot?

Två tända ljus, för de veteraner som gått bort, men även för de unga själarnas ro...

Ulla och Håkan bär båda likaså på en gemensam sorg. Deras dotter förolyckades tillsammans med två andra flickor från trakten som liftade för drygt trettio år sen. Hela nejden var i sorg då, som det brukar vara då barn och ungdomar dör. Man berörs och gråter med de som drabbas. Man tycker det är orättvist att själar som borde ha en hel framtid framför sig, bara obarmhärtigt rycks bort. Att Håkan och Ulla trots sin egen sorg sprider sån stor glädje och tar emot människor med öppna famnar är berörande och så otroligt fint. De vet hur det är att klara av en vardag som aldrig blir som den varit tidigare.

Ulla Slotte har omsorg om så många andra människor fastän hennes eget hjärta har ett sorgkantat ljus.

Jag fylls av vemod tillika som stor beundran för dem som bär på dessa upplevelser och trots dem ändå ser det som en självklarhet att dela med sig till andra människor. Hur de liksom har ett skimmer av en hjältemodig styrka blandat med smärtsamma minnen. Sånt som gett djupa ärr som aldrig helt läks, förrän ett kärt och förväntat återseende på den andra sidan återstår.


Så går Livet bara vidare.


Ett stort och varmt TACK till ER  💕 fantastiska människor, Ulla och Håkan Slotte, för att vi fick komma. Och TACK till er andra för det ni delade med er genom era berättelser.

Särskilt TACK också till Tor-Anders och Inger, samt Håkan och Margareta som alltid ställer upp och skjutsar veterangänget då det behövs. 💕

Vem vill du ägna några extra varma tankar just idag?

Kram, Lotta 💝



Kommentarer

Populära inlägg