Mitt i november!

Idag är det min mammas dödsdag. 21 år sen. Fortfarande kan jag minnas hur god mammas doft var, höra hennes röst och känna hennes hand smeka min kind. Det är också Kaj Lindhs och Sonjas pappas dödsdag denna dag. Det tycker vi själva att är lite underligt sammanträffande...

När jag nu själv är mamma så vet jag alltför väl vad hon menade med uttrycket:

-Ja får baa plock å plock å plock! Jag vet också vad det betyder att alltid vara tvungen att bära så mycket så att armarna blir så långa så de nästan släpar i golvet. Nästa generation är vi orangutanger igen, kanske inte till färgen, men nog till armlängd.

Det var inte lättare förr och det är inte lättare nu.

Folk brukar säga att jag liknar min mamma och att jag har hennes skratt. Det värmer mig! De finns de som säger att jag liknar pappa också och han skulle då ha svarat dem att:  - Jåå, han var bussi han å!

Bland de olika saker som varit och farit har jag till exempel fått vara fin fotomodell för en dag och roligt var det! Elis💜beth Tallgård sminkade mig och resten fixade jag själv. Fotograf var Kim Frilund och projektet gäller Veteransångarna. Det roliga med det hela är att det inte fanns tillräckligt med utrymme för hela utställningen så det var lätt att välja bort mig, samt ett gruppfoto. Den glada nyheten är alltså att utställningen med Veteransångarnas foton nu finns i St Michel på Mikkelin Valokuvakeskus! Ni ska få se det utvalda fotot i ett annat sammanhang.

Såhär såg jag alla fall ut den dagen det begav sig. Just detta foto tog jag själv, eller inte jag utan mobilkameran som jag hade stikla i köksfönstret. Den numera åldriga klänningen är köpt från Indiska i Vasa. Den affären finns tyvärr inte mera heller.

Lika bra att fortsätta vara glad! Jag är ju ämnad att uppmuntra o roa. så varför gå omkring o vara prytto?
Nåh, sen det mesta utav bara farten skiter sig så är det bäst att skratta och att hålla mottot:
- He finns int naa som e så rokot sånt e kan vaal värr!

Tvära kast med programmet under den dagen. Vi hann knappt fota klart innan jag fick samtal om att shettisarna rymt ur sin hage så det var bara att avsluta, köra hem och hoppa ur klänningen och i arbetskläder och gummistövlar för att bege sig ut i skog o mark. Det slutade dock lyckligt. Allra lyckligast var nog shettisarna för de gick så lugnt omkring och betade på andra sidan stängslet. Det är faktiskt så att gräset ÄR grönare på andra sidan. Åtminstone sett ur en liten ponnys synvinkel.


Sen jag skrev sist så har mycket hänt, men jag orkar inte referera och egentligen då jag tänker efter så behöver jag ju inte heller. För vems skulle gör man det egentligen? Det är det som är bra, faktumet att man väljer själv.

Varför frossa i andras liv? Alla har nog av sina egna bekymmer. 

Summa sumarum kan vi säga att jag haft både för mycket och för lite av vissa saker. Har haft för hög puls och för lite valuta för pulsen, men det svänger!

Inkommande vecka ska jag påbörja ett nytt kulturprojekt som berör kommunens alla skolor. Det ska bli så roligt! Jag börjar med att besöka Påras och Söderby skola. Sen är det dags för de tre stora. Jag har fått äran att vara en av konstnärerna som besöker alla skolor och berättar om sitt område. Jag ska redogöra för musiken i Kronoby med anledning av att kommunen fyller 50. Om Kronobys musikliv finns det stoff att bara ösa upp, välja och servera av. Vi har ett otroligt rikt blommande musikliv.

På tal om att servera.... Såhär kan endel måndagar börja, med att till exempel hälften av hela havregrynspaketets innehåll eskalerar i fröjd, tar ett språng och sprider ut sig på golvet, likt sågspånsströ i en hästbox... Då är det bra att kunna skratta åt eländet. EFTER X antal svordomar, förstås..  Höjden av allt detta är väl ändå att man tar fram mobilen och fotar eländet. Hur kloka på en skala av visdomständer är mänskligheten nuförtiden? - Halvassit...

Imorgon är det en ny måndag! Hurraaa!

Ha det! 💗