Tankar en onsdagsmorgon...

Vad var din första insikt denna morgon?

Hur kändes din kropp? Stretade det och spände nånstans och du på något sätt kände dig större än skalet? Vriden av att ha sovit i en konstig ställning? Kanske en domnande arm för att du sovit på den och vaknat med en död lem bredvid dig? Sån kan känslan vara när man sovit på sin arm. Man ser den men känner den inte. Den lyder inte utan känns bara kall och klumpig.

Gårdagskvällen bjöd på ett fantastiskt väder. Jag ville inte alls gå in. Jag har suttit inne i två dagar böjd över finska lagparagrafer, generalplaner och områdeskartor, tidsbundna scheman och möten. Att vara inomhus i två dagar är väldigt mycket för mig. Jag måste få vistas ute i naturen. Jag måste få andas, känna och höra, dofta och se. Jag kan sitta och titta på den natur som finns runtomkring mitt eget hus, fastän jag sett det så många gånger förr.

Jag upphör aldrig att förundras över hur vackert det är. Hur allt bara växer och gror, hur färgerna ändras, hur dofterna för med sig små nyanser av händelser eller gärningar från både djur och andra människor. Då har jag ingen anlagd trädgård med finesser och oaser om nån trodde det, nej, det är bara frågan om hur allt ändå tilltalar på sitt eget vis. De stora granarna, färgen på eklöven, syrenhäckens skrangliga stammar som jag borde såga ned och låta växa upp på nytt, men jag ännu ej har vågat. Barndomshemmets flora och fauna. Allt tillför och man får betrakta förändringar och glädjeämnen, smått kommunicera med naturen och de väsen man ser skymten av.

Jag brukar känna doften av årstiderna innan de kommit. Har till exempel inte ännu helt känt doften av vinter. Den är inte strax bakom hörnet men närmar sig, så vi får antagligen njuta av det vackra höstvädret ännu några dagar.

Ännu tillbaka till gårdagskvällen...

Jag var i Påras och tog mig an ett antal lövhögar som en älskad människas händer räfsat ihop. Jag tänkte att detta göromål är nåt som jag kan njuta av, som en kontrast till allt annat och som en bra motionsform med olika rörelser som dessutom ger friskt syre hela tiden då man får vara ute.
Mörkret tilltog dock hela tiden och jag såg knappt vart stigen gick bakom stallet till högen som var slutdestination för sommarens löv. Jag sköt iväg en av de största skottkärror jag sett tidigare om man jämför med tiden från att ha varit stallflicka. Om man haft en sådan Rollsroyce att skyffla dynga på under den tiden i livet skulle man ha fått tömt halva stallet i en kärra. Å andra sidan skulle jag också ha haft biceps likt Schwarzeneggers lårmuskler nu.

Nå, jag visste ändå ungefär hur stigen gick, men jag kunde inte bedöma om det fanns höjdskillnader, små gropar jag kunde slinta till i. Jag fick så lov att lägga an en elastisk gång som följde mörkret och det som jag trodde fanns under mina fötter.

När jag jobbat på en stund, kärrat fram och tillbaka och var inne på den nästsista lövhögen så bestämde jag mig för att stanna upp och tända ljus här och var också. Det är en sak som jag tycker om att göra när den mörkare årstiden infaller. Att tillföra ljuspunkter med riktiga ljuslågor som fladdrar och skiner upp i det mörka.

Jag hämtade ett par liggunderlag också som jag bredde ut i trädgårdsgungan, som jag borde bära in, och lade mig på rygg och bara tittade på stjärnhimlen som gnistrade tillbaka. Det är nåt jag brukar göra när andan faller på. Att bara ligga och betrakta stjärnorna och förundras över hur vackra de är. De tar nästan andan ur en. Tanken på det stora mörker som omsluter hela Jorden men att ljuset från vissa stjärnor som enligt de lärde redan slocknat ännu lyser mot oss är ogripbar, så jag ägnar inte mera tankar åt det. Istället så bara beundrar jag, följer med blicken om jag ser nån satellit på sin utstakade färd, eller om det är nån rörlig ljuspunkt som plötsligt stannar, blinkar till, tar en u-sväng och fortsätter i en annan destination. Sånt har jag också sett. Inte är vi ensamma om nån ännu tror det.

Jag tycker inte om att vistas i mörker alltför länge. Jag är inte rädd för det, men det känns ändå så mycket större. Det bara kommer på och försöker omsluta en. Tanken på att få se en soluppgång bara halva tiden av ett år lockar inte.
Även om jag inte alltid ser ljuset, så vet jag att det finns där. Den tanken är trygg.
Man kanske kan tänka så om godhet också.

Det finns hopp tillika som det finns ljusglimtar överallt.

Det finns kärlek i det som vi kallar mörker.

Tänk om vi skulle vända på allt och vara vakna under den mörka tiden och sova under den ljusa tiden? Skulle det spela nån roll? Endel kanske jobbar så redan, de som har nattskift, men för de flesta skulle denna tanke vara svår: -Att säga ja till mörkret och med det stänga ut ljuset?

Här några rader som känns angelägna just idag:



Jag önskar ljus på din stig särskilt idag.
Jag tänker mig att du nås av himlens stjärnljus och att alla gemensamma strålar tillför de energier som just du behöver idag. Bara låt dig omslutas av syrerikt, energiladdat, friskt ljus.

Om du vill 
kan du kan bära med dig dessa tankar idag 
Välkomna tacksamt de känslor som föds inom dig 
då du blir medveten om 
att allt mörker skingras av ljuset
hur liten ljuslågan än må vara
och hur stort mörkret än må kännas.

Känns dig omsluten av detta kärleksfulla ljus 
som sakta kramar om dig 
och sprids runtomkring dig. 
Det söker sig även till dem som finns bredvid dig 
och sprids vidare 
till nästa 
och nästa och nästa...

Kram, Lotta
💜






Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg