Så var begravingen över...

Vi förmedlade ett alldeles felfritt Veteranens Aftontapto till Harald och församlingen, trots att det var bara tre genuina veteraner på plats. Det är första gången som vi själva bett om förstärkning för säkerhetsskull, som en liten trygghet utifall att rösterna skulle svika. Det gjorde de inte. Våra förstärkningar, nedervetilpojkarna Gustav Lindgren och Anders Store var faktiskt näst intill obehövliga. Så starkt bar stämmorna denna dag. Fantastiskt i en medelålder av 94! FOTO: Inger Nygård.

En inre kamp pågår i mitt inre alltid innan ett uppdrag av detta slag. Ibland mera och ibland knappt kännbart. Igår var det dock ett väldigt aktivt skede, trots att det förmodligen inte märktes utåt alls. Jag känner mig så svag och som om jag bara är med om något på förhand inprogrammerat. Jag är ett verktyg. Det är svårt att förklara och det är oförklarligt påfrestande. Hjärtat jobbar på i 160, och ännu mera ställvis, fastän inte andningen på något sätt verkar påverkas kännbart. Jag tänker att va f-n jag är fyrtio år yngre än mina medmusikanter. Hur skulle det se ut om det var jag som fick ett anfall i denna skara? Skärpning!

Tanken på att det kanske är den allra sista gången som vi uppträder tillsammans kommer ofta över mig. Ingen förstår på riktigt hur mycket det tär på krafterna. Det är så känsloladdat och intensivt. Alltifrån åren innan min pappa dog och jag tänkte hur det ska kännas att sitta och kompa Aftontaptot på hans begravning. Det har blivit många Aftontapton. Jag borde kanske ta och räkna hur många nån dag. Varje gång med olika laddade känslotillstånd.

I utförandestunden är vi hursomhelst ett enda instrument - Veteransångarna och jag. Vi känner och vet precis vad vi förmedlar, på sekundnivå i nuet.

Efteråt kommer tårarna, långt inifrån. Allting släpper efter uppträdandet för man är tvungen att hålla fokuset bort från sorgen innan. Man är som en laddad  och spänd pilbåge som blir fri i ögonblicket då pilen skjuter iväg. Så är det kanske för veteranerna också. Vilka känslor månne de bär inombords där de sitter och sjunger från hjärtat till sin sångarbroder, till sin vapenbroder som de stridit tillsammans med? Hur mycket död har de upplevt under sina över nittioåriga liv, en känsla som triggas igång varje gång de är samlade vid en fallen väns kista? Likaväl så läker sången i samma stund, samtidigt ger den kraft och veteranerna får ta emot precis alla församlade människors oändligt tacksamma energier som strömmar emot dem, omhuldar dem. Nästan bär dem.

Finns det nåt liknande tillfälle i något annat yrke, förutom kanske inom den palliativa vården, där denna känsla kunde vara jämförelsevis lika? Jag kommer inte på nåt i alla fall. Eller yrke eller arbete kan man väl inte prata om för man har dessutom oftast ingen ersättning för dessa genomkroppsliga påfrestningar.

Vår blomsterhälsning till sångarbroder Harald

Varför utsätter man sig ständigt för dessa stunder som fullkomligt vattnar ur en alla krafter, så att man är utslagen ett helt dygn efteråt?

Detta är nåt som verkligen inte går in hos människor som saknar empati. De förundras över hur man är som man är. De förstår inte att det inte är att bara spela och sjunga. Därför hamnade jag också ut för konversationen som följer:

- Skaffa dig ett riktigt arbete! Ett arbete är sånt man får lön för! Tänk så mycket du gjort utan att du fått pengar!!
- Ja ja, försöker jag kontra, men om det är sånt som man känner att man bara måste göra för att det betyder mycket för andra själar?
- Bah! Vad tror du att du är? DU är ingen veteran! Fattar du? Du behöver inte vara en sån som alla andra kommer och kramar om. Alltid när nån ringer ska du få dollartecken i ögonen!!

Ibland så tänker jag tanken, man borde kanske göra det, helt kallt. Tänk vilka stora slantar man skulle ha fått ihop ifall man fått nåt för alla de stunder man gett utan att få betalt. Jag förstår det väldigt väl då jag tänker på att det säkert inte finns någon annan yrkeskategori som hamnar ut för dylika saker,  utan att folk faktiskt erbjuder pengar för utförd tjänst. Rörmokare, svetsare, advokaten, läraren, städaren, kirurgen, tandläkaren, prästen och kantorn.

De facto så har alltid alla andra yrkesutövare i kyrkan lön för sitt arbete. Inte jag. Varför det? Vem skulle kunna ge en liten slant blott av godhet eller övertygelse? De som sörjer och ställer till sina begravningar har väldigt många utgifter bara som det är. Det är dyrt att dö och bli begraven. Vi talar tusenlappar! De anhöriga ska inte behöva belastas. Jag önskar att det fanns en automatisk kraft att ge nånting. Från församlingens sida? Kommunen? Staten?

Det kunde finnas en sån fond nånstans inom församlingarna så det skulle räcka en slant till oss som också har ett lika viktigt uppdrag som förmedlare av känslor och tröst i en stund där ord i sig inte räcker till. Det behövs genuina förmedlare av dylika energier. Eller det kanske inte behövs?

Att ta från sig själv och ge till en annan. Vem gör det frivilligt? Detta vet jag som ställde frågan om att avstå ett mötesarvode till förmån för andra människor. Hur gick det? Jag stod ensam och jag är fortfarande lika förvånad. Mitt Kronoby. Vart är du påväg? Eller ska vi korrigera detta och fråga oss vart är människorna i det påväg?

Kan tillägga att denna tanke nog börjar bli mera utbredd än så. Vi talar nog länder. Nästan en hel värld, för det finns fortfarande folkstammar som ännu lever skyddade och utan mammon. Jag hoppas de får göra det och lyckas stå fria från oss skenheliga missionärer om vad som människan egentligen behöver, enligt den vite mannen.

Ingen vill ge av det man har, även om det vore frågan om en struntsumma. För vissa skulle den struntsumman ge bröd för dagen åt en annan. Hur har mänsklighetens tankegångar fått denna färg?

Men säg mig, vilka tankar cirkulerar i stunden då det snart är dags att dra det sista andetaget? Vore det då inte skönt att ha insikten att man har gjort allt för andra och sig själv? Att man faktiskt hjälpt? Eller tänker man voj voj hur ska det gå med investeringarna? Bilen? Huset? Pengarna?

Så står man ofta också utan pengar. Man tänker dock att de är på kommande. Snart! De kommer att välla in lika lätt och brett som man ställt upp för alla medmänniskor och medvandrare i decennier så att det blir över och att man ytterligare kan hjälpa genom att dela med sig.

Våra vackraste människosjälar som ännu vandrar. Ännu får vi ha dem hos oss ett tag. Ännu har vi möjligheten att ta till oss av den kunskap de besitter. Ännu kan VI lära utav dem. Kan vi också ta på oss uppgiften att se till att alla landets  veteraner, krigsinvalider, lottor får njuta av ett värdigt liv ända tills de tar sina sista jordiska steg och drar sitt sista jordiska andetag i livets slutskede? 

💝L8