Psykisk ohälsa kan leda till självmordstankar...

Lite känsligt ämne denna fredag, men det känns angeläget att få iväg detta just nu.
Lite tabubelagt tillika, men det kommer ändå emot i rubriker på sociala medier, i tidningar, i tv -program, i böcker likt endel andra känsliga ämnen som också figurerar i redan nämnda forum.


Ibland kan vi människor vara lika sköra som denna utblommade maskros. En liten vindpust skulle få alla frön att flyga iväg åt olika håll och vi skulle känna oss ännu mera ensamma. Likväl ger tanken oss hopp då vi inser att alla frön som flyger iväg i sin tur kommer att blomma upp till hundratals nya blommor på andra platser ett annat år...

Man kan sitta i sin ensamhet och helt enkelt skriva och berätta om att man mår dåligt genom att få till ett par rader och sedan trycker man iväg det och når ut till andra människor ett par sekunder efteråt. Det är det som är skillnaden just nu, faktumet att man kan tala om det för andra människor med några knapptryck på en mobiltelefon eller en dator med internetanslutning, i realtid.

Man får i bästa fall även omedelbar respons som kan hjälpa en i stunden. Jag tycker att det är bra att denhär möjligheten finns, alltså att nå ut med detsamma. Dessutom kommer det en synergisk psykologisk effekt av att skriva om sitt mående. Man bearbetar lite i samma stund som man skriver om hur man egentligen mår. Det blir ett konkret sätt att betrakta sina tankar på sådär lite från ovan.

Jag har erfarenheter av dylika tankar, men det är inte för att jag mår dåligt nu för att jag skriver om detta. 
Tvärtom! Jag mår toppen!😇💟

Jag kan se och tänka klart och jag har nått så långt i livet att jag genom egna erfarenheter och lärdom av andras i bästa fall kan hjälpa andra.

Man kan dock ge hur många råd som helst, men insikten måste komma inifrån berörda människa om det ska gå att hjälpa fullt ut. Man kan stå och säga att sluta dricka, sluta röka, sluta äta godis hur länge som helst, men allt tjat har ingen som helst verkan om inte individen själv väljer inifrån. Man måste välja själv. Man måste fråga sig själv och man måste inse svaret själv.

Säg framförallt INTE: Sluta deppa! Det är ironiskt om nåt. Vad det än gäller borde man fråga om man kan hjälpa.

Jag önskar att inte bara läkare, psykologer, människor inom vårdbranschen, lärare, föräldrar, syskon, vänner, chefer, utan vem som helst som sitter i en maktposition alltid skulle ställa den sista frågan: - Varför? 

Varför mår Kalle som han gör? Varför reagerar han på det sättet? Varför biter inte medicinen? Tar han den överhuvudtaget och varför skall jag ordinera just detta medikament som ska bita på depression?

Vilka är bieffekterna? Eftersom det inte är så att alla människor reagerar på samma sätt på samma dosering, så bör allting ordineras utifrån individen själv. Ska han ha medicin överhuvudtaget? Vad är roten till själva problemet?

Om Lisa fått en tablett per dag, är det inte självklart att även Kalle ska ha en om dagen. I själva verket kanske det inte alls är medicin som Kalle behöver utan en remiss till skogsterapi och samtal med en människa som kan förstå den ångest som Kalle bär på. Han behöver igenkänning och rätt dos empati för att kunna förstå varför han mår som han gör.

Alla människor har ett hum om svaret på sina frågor inombords. De kan bara vara så djupt begravna och undantryckta att det är svårt att få fram dem utan knep på vägen. Därför kan det lätta och ge svar på varför man mår som man gör om man får prata med någon, eller sitta tyst med någon som bara finns där med hur mycket tid som helst och inte räknar om besöket räcker under eller över tjugo minuter.

Man kan hjälpa så mycket genom att bara visa att man verkligen bryr sig. Ibland räcker det inte hela vägen. Ibland så har en människa bestämt sig för att hon inte orkar längre och då är det svårt att nå fram med vilka hjälpmedel man än tar till.

Min systerson hade bestämt sig. Hur vågade han? Varför gjorde han det? Varför såg han inget ljus nånstans fastän vi alla fanns där runtomkring? Varför räckte det inte ens att tänka på oss som älskade honom?

Sa vi förresten det högt, just det faktumet att vi älskade honom? Det borde han ju ha vetat. Det borde han väl? Gjorde han det?

Såna här frågor får vi aldrig svar på. Men de lär oss att vi aldrig ska hålla tillbaka de tillfällen vi har för att uttrycka oss i känslor. Vem vet, de kan hjälpa nån för stunden. Det kan hjälpa att man får höra att man är älskad och värdefull.

Min systerson ställde sig på huk med böjt huvud med ryggen mot det tåg som slutligen tog hans liv en söndagmorgon år 2003.

Varför berättar jag detta nu?

Till saken hör att han hade ordinerats en medicin mot depression, en medicin med en bieffekt som ökar benägenheten för självmord.

Han hade även tidigare tagit modet till sig och besökt ett vårdcenter på den ort han befann sig på just då och fick svaret att han måste söka sig till rätt vårdområde.

Ni hör väl själva?
Sök dig till rätt vårdområde! 
Hur månne det kändes att få höra detta i en stund då man insett att man inte kommer att klara detta själv utan att man behöver hjälp och tar sig iväg för att försöka fråga efter hjälp. Läser man sig fram till lösningar? Skall man börja googla? Sträcker nån fram sin hand nånstans? Tänk om ingen gör det?

Om jag i mitt missmod fått styrkan att faktiskt ta steget ut och fått mig iväg till en hälsovårdsstation i ett desperat försök att be om hjälp av riktiga människor för att sen få svaret att du måste gå till X, så då förstår ni själva poängen.

Så får det inte vara. Så får ingen behandlas! Vi ska inte slussas omkring likt boskap. Vi ska inte hänvisas till följande och följande instans när vi kommer för att be om hjälp.

Kim gjorde ett försök och det gav inte den utdelning som han hade hoppats på. Tvärtom. Det la ytterligare en börda till på oket han bar. Mitt hjärta gråter då jag tänker på detta faktum nu efteråt. Jag önskar att jag varit tillräckligt lyhörd för att ha kunnat forsla honom till rätt människa.
Man ska få vård på den vårdcentral man besöker oberoende var det är, oberoende vart man hör, oberoende vilket landskap man befinner sig i.
Vi ska vårda och hjälpa på den plats i den stund som är just nu!
Jag hoppas verkligen att de som fattar beslut om andra människors liv har detta faktum för sina ögon. Viljan att hjälpa kommer också inifrån. Jag hoppas alla människor har tillräckligt stora doser av just den viljan.

Ni får även ta del av Kims egna tankar i de textrader han skickade till mig ifall jag skulle vilja tonsätta dem. The morning mist. Jag älskar hans rader och jag älskar allt som denna sång tillför, till mig själv och de som berörs av den.

Tolkad av änglarösten Sonja Biskop 💜och spelad av Dani Strömbäcks änglafingrar. 💜

Kims väsen är så glatt och jag kan fortfarande både skratta och gråta tillsammans med honom. Ljusets och Glädjens väsen.

Så oändligt älskad och saknad.
Kim 💕



Tacksam moster Lotta 💝







Kommentarer

  1. Det är näst intill omöjligt att hjälpa dem som har bestämt sig. För när de väl har gjort det känner de sig lättade och kan vara på väldigt gott humör. Hur ska man då veta? Det gäller att reagera innan de har bestämt sig. Då kan man ha en chans. Man måste alltså vara lyhörd och bry sig., inte nonchalera tecknen..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja......alla bäckar små....! Som lärare vet du att det blir allt svårare att upptäcka allt och att ha bra koll om elevgrupperna i sin tur blir allt större och större.. Men att alla försöker sitt bästa och faktiskt ingriper i tid är ju önskvärt.

      Radera
  2. Tack för din fina och berörande text. Det är så fel, att människorna bollas från ett ställe till ett annat. Till akuten kan man gå var som helst i landet och få vård, ifall det anses akut. Primär hälsovård precis som du säger ska fås på den ort man är mantal skriven i. Själv som socialarbetare så har jag alltid tid med mina klienter, jag fokuserar mej alltid på att vad kan vi / jag göra så att situationen lättar, jag håller telefonkontakt och hör av mej efteråt oavsett om personen vill svara eller inte, men personen ser att jag bryr mej om hen. Det viktigaste man kan ge och börja med är att se och höra människan man möter, för alla vill vi bli sedda och hörda och tagas på allvar. Människor upplever saker och ting olika, men det är deras upplevelser och dom är sanna och ingen kan gå och säga att inte är det sådär. Vi är alla individer och det är en enorm rikedom. Som socialarbetare så är det väldigt viktigt att kunna läsa människan inom första minuten och bemöta människan på hens sätt, alltid likvärdigt. Tyvärr finns det även sådana som vi inte kan nå eller hjälpa fastän vi skulle lysa ljus som stora facklor, det gäller att tänka i dom situationerna att vad kan jag göra annorlunda nästa gång för att kunna nå, samtidigt som man måste vara nådig mot sej själv, vilket inte är alla gånger så lätt. Allt har sin mening och vi går olika stigar i olika takt. Trevlig lördag till dej <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Blir glad att läsa att du är en av dem som bryr sig om.. <3 Om alla hjälps åt så blir ljusringen så mycket större och det kanske finns små strån för vilsna händer att gripa tag i på flera håll.

      Hoppas du hade en bra helg och att veckan som nu är för med sig massor av glädjeämnen! :) Allt gott!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg