Nr 100! Jubiléum med goda och dåliga nyheter....

Tänk!

Detta publicerade inlägg blir nummer 100 till antalet!

Vem hade trott det, sen jag postade det allra första i januari i år? Tiden går och med det även alla historier och upplevelser. Sisådär 46000 visningar sen starten! Känns otroligt och väldigt fint det. TACK alla ni som tittar in och läser! 😊💕

Take off! Ready to fly!

Det som de flesta läst är inlägget där jag berättade om den mörka perioden i mitt liv: ÅHÅ i kvadrat och kubik och hoppet ut ur det. Människor har efter det inlägget tackat, från helt oväntade håll och de flesta har sagt att det är så otroligt bra att jag skrev som jag gjorde för att det kan hjälpa någon annan.

Andra inlägg som väckte intresse var funderingarna kring Klimakteriet, samt inlägget om När byarnas hjärtan släcks. Liv och död är också ämnen som intresserar, fast vem är inte intresserad av sånt? Mysticism. Det naturligt övernaturliga....

Ljuset. Det välkomnande morgonljuset. Detta halvsneda panoramafoto är från glashuset vid Emmes retreat.

Jag kan inte förbinda mig att hållas till ETT visst tema och det inte går att leta sig fram ämnesvis eftersom jag är så överallt, för att inte tala om mina tankar som virvlar omkring likt plötsligt uppdykande tornadon. Jag klarar inte av att vara inom vissa ramar. Det är kvävande. Jag behöver frihet. Man kan känna sig fri inom vissa ramar, fast det är också en konst i sig. Att inte låta sig påverkas och stressas. Det gäller dock att komma ihåg att det finns saker eller moment man inte alls behöver. Man behöver inte heller ha dåligt samvete för att avsäga sig saker, eftersom man då bara följer sin sanning.

Bär du med dig något överflödigt i bagaget? Tror ingen är riktigt utan, men man kan städa i sin väska.

Är det inte en fantastisk vy att vakna upp till en höstmorgon? Emmes Retreat och stranden intill glashuset.

Denna moderna dagbok som gett ordet dagbok ett helt nytt koncept. Man delar med sig både bild och text och så kan man ännu till få respons! Ris och ros. Det gick inte med de genuina och äkta dagböckerna som var tänkt bara för ens egna ögon och kanske eftervärlden den dag man slöt sina ögon för alltid.

Nu är det istället människor man känner, kanske mött nångång och helt främmande människor man aldrig träffat som bläddrar i ens livskapitel, där de skrivs och ploppar upp rad för rad. De allra innersta tankarna och det mesta förblir mest bara mina egna, men ibland är det en befrielse i sig att få skriva och berätta om nåt som satt prägel på en och som kanske gett lite skuggor utöver det som då kallas normalt.

Ibland är det man skriver till tröst för en annan eller så är det nån tanke, nån gärning, några enstaka ord nånstans som kan ge lite hopp och nya krafter åt en annan människa. I de fall är det ju synnerligen bra att det finns ett sånt forum.

Att underhålla eller roa. Att göra bort sig offentligt. Att glänta på dörren till nåt som bara varit ens eget för en lång tid. Vad det än är, så är det meningen att det ska ske i den stund det gör. Kan vara så att man förstår det hela först långt efteråt.

Just nu är det mycket pågång! Som alltid så är det själva Das Leben som är på G! Livet. Innehållet kan man till viss del påverka, men man väljer en riktning och så ser man vartåt det bär. Just nu har jag alla antenner öppna och ber om saker och tar emot saker. Jag säger önskningar högt och ärligt och jag kommer ihåg att tacka. Och - ibland så undrar man om det verkligen var detta man önskade sig

Annars då?

Jag har haft mycket intensiva dagar med filminspelning under två dagar, studier, kalas, planering och söndagskvällen avslutades med att jag hittade fyra brev i postlådan. Ett var från skatteverket, ett annat från en släkting innehållande en karta, det tredje var en faktura från Ekorosk och det fjärde var från Terveystalo. Det skulle innehålla provsvaren från det kirurgiska ingreppet jag var med om för ett par veckor sedan.

På allt detta ännu ett kommunfullmäktigemöte på måndagkväll och så en tent på finska samt skolning både på plats och via webinar, dvs att man knäpper på datorn hemma och så dyker det upp en filur i rutan som håller en föreläsning som man också kan delta i med frågor. För lite sömn, stress, uppvaknande med vad det är som drar energi och så en lugnare puls då man vet varför man reagerar som man gör.

Jaaaa! Men så har jag ett samarbete pågång med en musikproducent i Tyskland också! Det känns verkligen häftigt och det ska bli så spännande att höra resultatet sen. Min önskan är även att alla ska få höra låten i sitt rätta element sen för den är verkligen en av de vackraste jag skrivit hittills.

(Rysningar på den känslan...)

Blommor och bordsstandard. Riktiga gubbgåvor! :) 

Blev förresten uppvaktad med blommor och ett bordsstandard på senaste fmgemöte. Vi var två som fyllt 50. Och vi fick riktiga gubbgåvor. Sånt som hör ålderdomen till, ha ha...

MEN - angående sammanhang man är med i, jag vill räcka till så mycket mera än bara paragrafer. Dessutom tar det väldigt mycket energi att förbereda sig mentalt, att reda ut saker som man vill ha svar på. Jag brukar nämligen inte nöja mig med att nån säger att en sak inte går att genomföra. Då triggas en punkt inom mig som gör att jag vill veta varför det isåfall inte går.

Jag hade till exempel velat att vi fullmäktigeledamöter skulle ha avstått från ETT ENDA mötesarvode och istället gett detta till välgörande ändamål, som en fin gest, som goda förebilder som vill hjälpa. Förslaget föll platt ner i avloppet. Det fanns faktist ingen som varken sade eller reagerade på nåt sätt.

Det hela hade gått att genomföra för det hade jag rett ut med en jurist. Vi hade bara skriftligen behövt komma överens om proceduren och ändamålet och så hade saken varit biff. Av nån anledning tycktes jag vara helt ensam om viljan att hjälpa på det sättet i den samlade människoskaran. Hur är det möjligt? Är mina tankegångar så annorlunda?

Är jag den enda i kommunens ledning som kan tänka mig att ge av det lilla jag faktiskt inte själv har, men att jag ändå skulle offra det för att glädja andra, ge gamla människor livsinnehåll?

Jag hade tänkt att vi till exempel skulle ha kunnat investera i ett par musikterapikuddar till varje kommundel som skulle ha varit både klienter och personal till nytta. Dessa terapikuddar kan rentav användas istället för nedlugnande läkemedel i vissa fall. Dessa musikterapikuddar har som första instans i Finland testats vid Sylviahemmet här i Kronoby med gott resultat.

Jag är säkerligen på fel plats!

Sauli Niinistö har äran att ta Harald Brännkärrs hand i sin. Här pågår ett minspel som faktiskt säger allt. Niinistö är helt klart den som känner den största hedern i själva ögonblicket. Foto: Jukka Lehojärvi

Jag har alltid levt i symbios med naturen, känt mig annorlunda, tillika som endel av helheten, åtminstone med djur och natur, rent konkret har jag levt med veteranerna de senaste tio åren och mina värderingar och tankegångar är helt enkelt annorlunda än de som har makten idag. Jag månar om människan så att hon ska må bra, på riktigt och helt ärligt. Det är en av mina viktigaste livsuppgifter. Tror att de som känner mig torde vara överens om det.

Snart ska vi i veterangruppen begrava en sångare till. Harald som finns på fotot ovanför. Det känns helt enkelt inte meningsfullt att sitta och fundera varken om Seljes framtid eller var vi ska placera byggnader. Det känns heller inte meningsfullt att sitta och planera fester eller jubileum för en kommun där själva människan inte är först på listan.

Note to self: - Jag måste komma ihåg att prioritera sammanhang där jag behövs mera. Såna saker som ger energi och tillför liv.

....på tal om liv så var det en annan sak som gör att jag lätt kan välja bort moment. Låt oss återvända till brevet med provsvaret från Terveystalo och hudläkaren Minna Mörtenhumer. Där stod att det som bortopererades var en tumör. En elakartad hudtumör. Tyvisolusyöpä. Cancer alltså.

Cancer. Syöpä. Ordet frätte i ögonen och jag blev knäsvag och kände mig obekväm i mig själv.

Jag och mina söner stod tillsammans och läste dendär raden om och om igen och våra ögon blev allt större och vidare. I följande mening stod det att livet eller livslängd inte påverkas av detta faktum, men att man bör följa upp det förstås.. men ändå....!

Nåt sånt hade jag inte kunnat tro. Jag har ju gått omkring med klönten på huvudet i hela mitt vuxna liv. Nu är den dock borta.

Får hoppas att det inte var just den delen av huvudet som innehöll allt vett....!

Hursomhelst. Idag skulle min pappa fylla 93. Ska man då istället fira två himlaår?

Jag återkommer en annan dag.

Ta hand om er och var inte rädda för att hjälpa.

kram, Lotta 💜