TACK alla vackra väsen! The only way is up!

Ute i skog o mark, inte alltför långt borta, är det syrerikt, finns det kraftkällor att ösa ur och man känner sig starkare, som en del av Alltet.

TACK alla fina som kommenterat! Det känns gott att veta att andra också tycker att det är otroligt. Då är man inte ensam. Sällan förresten man är ensam om nåt. Jag hoppas innerligt att de som sitter i en liknande skuta som jag satt i också vågar hoppa ur den. innan allt sjunker. Jag förstår väldigt bra de som inte orkar. Det är inte lätt att våga, eller att ens tänka tanken.

Sen finns det de som har det ännu värre, där det finns fysiskt våld med i bilden också. Kan förstå att det är en boja som är svår och till och med livsfarlig att dra sig ur om det sker vid fel tidpunkt. 

När är tiden den rätta då? När vågar jag? 

Jag ställde mig själv den frågan. Jag ringde till och med nödnumret en gång, men sa sedan att det var i misstag. De ringde upp om en stund, men jag försäkrade att allt var ok. Då hade jag precis blivit jagad igenom mitt hus iklädd endast ett lakan.

Hur rymma undan ord? Det går inte. 

De tränger igenom hela dig fastän du skulle vara utrustad med en sköld de stunder när du inte är stark nog. Man är mycket sårbar då och ord kan fräta igenom dig. De kan och lämnar spår. Spår som man har svårt att få sopat över. Ord som lämnar ärr om de är riktigt vassa och svarta.

Jag sprang den gången förresten barfota ända ut till vägen iklädd endast lakanet. Det var cirka tretiden en sommarnatt. Undrar vem alla som såg det? När jag tänker på hela den minnesbilden nu efteråt så ser jag en film spelas upp där jag själv är i huvudrollen. Jag springer med tårarna rinnande och bryr mig inte om att stenar och vassa kanter river mina fotsulor. Allt jag vill är att komma undan för att slippa höra kommentarerna om alla mina kroppsdelar som det är nåt fel på.

Jag önskar att du som känner någon som har det svårt på något sätt, inte slutar höra av dig till den drabbade människan. Fastän det kanske finns de gånger då du märker att det är bäst att du inte hör av dig alls, för att allt verkar bli värre, eller att du hör på den drabbades röst eller märker i ansiktsuttryck och kroppsspråk att det är bäst att dra sig tillbaka, så gör det ändå aldrig helt. Låt den drabbade på nåt sätt få veta att du trots allt finns där om din hjälp behövs. Du kanske kan vara ett gömställe, en oas där man hämtar lite kraft. Du kanske kan ge ett ord eller en gest som den drabbade kan meddela till dig på nåt sätt ifall det är en nödsituation, för såna finns. Ibland vet man inte själv om hur nära det kan vara. En enda liten hjälpande gest kan faktiskt betyda så mycket fastän du själv inte tycker det är nåt alls. Det kan till och med vara den lilla gesten som är startskottet till vägen ut.

Jag är tacksam för de vänner som såg, kände och visste. De fanns där, fastän jag inte var jag, men de trodde på mig, att jag en dag skulle hitta hela vägen tillbaka. De tog emot mig då jag behövde falla ihop och gråta. De fanns där då jag behövde dem. OCH de finns där fortfarande, inklistrade i mitt hjärta. 💗💗💗💗 tänker på er med tacksamhet. Ni vet vilka ni är.

Jag städade som sagt i min lya då allt detta började tränga fram. 

Materiellt sett så blev det rent konkret såhär i min lya, om nån undrar. 😁 Här flödar kreativ energi och här är jag omringad av ljus under dygnets alla ljusa timmar. 

Mönstergården kallas huset för att det var en mönsterbostad, ett visningshus på den typen av hus som var nyaste nytt då. Det byggdes och invigdes 1947 till den stora lantbruksutställningen som ordnades i Kronoby. 

Min pappa byggde av timmer från egen skog. Då var Mönstergården riktigt modern och hade till och med en vinsch som man kunde hissa upp ved från källarn rätt in till köket med. Luckan och färdvägen från källarn till köket finns kvar om man skulle vilja installera en rutschkana nedåt eller nåt liknande. Typ en stång som man ser att brandmännen i amerikanska filmer vigt hoppar och tar tag i och sen glider snyggt nedför. Det vore kanske nåt! 

😀

Mitt lilla bokstavligt talat jordiska hörn i Universum! Ser att jag glömde kvar hammaren på pianopallen men det må vara hänt. Det ska också stå en gitarr mitt i bilden, lutandes intill den vita byrån och fönstret. Ni kan föreställa er det. :)

Om ni ser nån fara illa så hoppas jag att ni inte tvekar att sträcka ut en hjälpande hand, vad det än må gälla. Att ni åtminstone frågar om allt är i sin ordning. Man kanske ibland får höra: - Va har ty me he ti dzera? Men - man har i alla fall gjort något.

Det kanske är ett barn som gråter i affären eller en tonåring som ser blek och ensam ut. Det kanske är en gammal människa som ser ut att inte orka bära sin väska ända ut till bilen från affären, eller det kanske är en turist som står och ser vilsen ut i ett gathörn. Det kanske är en som du vet att har det svårt men du vet inte riktigt vad du ska säga eller OM du ska reagera. Är det ens din sak? JO, alltid där nån far illa så ska vi försöka i alla fall. Vad det ära må vara, gå inte bara förbi. Så bråttom har du inte så du inte hinner fråga om allt är som det ska vara.

Vi människor är bra på att fördöma folk innan vi vet vilka de som vi står och tittar på är och vad de bär med sig. De flesta lever ett helt liv i nåt som kan klassifieras som normalt. Medan andra råkar ut för saker som man knappt läst om i böcker eller sett på tv.  Oftast blir det dessutom negativa saker som vi tänker om andra. Varför det, månne?

Obs! Till dig som undrar så gäller detta inte min exmake. Han är helt normal, nåja...nästan i alla fall. Så normal som det går att vara i denna värld.

Vi vandrar vidare.

Allt gott till dig, även denna dag.

Lotta 💜