DU - ORIGINALET!

Varför vilja vara en kopia av andra då man redan ÄR ett original i sig själv?

DU - Det enda riktiga ORIGINALET!
DEN UNIKA MÄNNISKAN som det finns bara EN av!

Vi missbrukar våra energiförråd. Vi lägger så mycket resurser men framförallt krafter på att rentav försöka vara nån annan än den vi redan är. Att få bekräftelse. Att vi duger. Varför?

I värsta fall börjar allt redan den första skoldagen. Saker som ofta har betydelse är följande: Det ska vara märkeskläder, särskilda frisyrer, speciell sorts musik man bör lyssna på, vilka idoler man helst ska ha, vem man helst ska försöka bli kompis med, vilken sorts bil man blir skjutsad till skolan med, när man ska börja använda smink. Och -  i värsta fall är det föräldrarna som ser till att barnet sysslar med det i deras egna ögon rätt sport eller instrument. Det kan vara sånt som syns men också sånt som inte syns. Om det är nån man inte bör tala med t.e.x.

Varifrån kommer alla dessa tankar? Nån föder ju dem?

Som barn har man oftast vuxna eller heroiska förebilder. Det kan vara nån man ser upp till. Någon som man skulle vilja vara som. Någon som utstrålar nåt som talar till just en själv. Kommer du ihåg att du haft någon sådan vuxen i din barndom? 

I nåt skede så börjar vår hjärna påverkas, kanske rentav manipuleras och då är det lätt för omgivningen att "forma och färga", att plantera in "rätt" tankar i ett barns huvud. Det låter hemskt när man läser det, men det finns faktiskt en gnutta sanning i påståendet. Man ÄR sårbar i en viss ålder men man kan vara precis lika sårbar då man är vuxen. 

Vi borde tänka mera på att inte forma och färga våra barns hjärnor. Att försöka pränta in att allt är könlöst är en skrämmande tanke tycker jag. Varför är människor rädda för att använda begrepp som hon och han? En individ utvecklas i sin egen takt, på sitt eget sätt och vi vuxna ska inte inplantera VÅRA EGNA rädslor i våra barn. Vi har ett ansvar. Det är deras liv - inte vårt! Det är deras upptäckter - vi ska inte förstöra dem! Det är deras egna! Om de en dag upptäcker att de känner sig annorlunda än kroppen ser ut så då är det något vi ska ta på allvar och inte sopa bort. Vi ska framförallt inte försöka förklara hur fel det är. Hur ska vi kunna känna det som känns i en annan människas kropp? Framförallt hur kan vi stå där och säga att det som man känner inte är rätt?

Du får pausa en stund och låta blicken vila på detta foto taget på Venezianskaftonen ute vid min storebrors sommarstuga.

Man får ha åsikter, ja, men det är bara åsikter. De förändrar inget. Människan som kännande och tänkande varelse besitter själv sin egen rätt till sin egen kroppsuppfattning och tillhörighet. Vi andra kan bara glatt uppmuntra att jaget blommar hos någon. Vi borde egentligen applådera den dagen nån i vår närhet vågar säga att nu är det såhär att jag är både transvestit och homosexuell. Endel förälskar sig i människan och inte i själva könet. Är det inte det som är poängen? Inte säger vi ju att: - Ragnvalds enorma lem har gått och kärat ned sig i Grildas flitiga vagina. Så är det väl ändå inte? Det borde ju vara hela människan som är det viktiga? Britta och Pia. Frans och Sven. Ragnvald och Grilda.

I nåt skede av kroppsutvecklingen är det väldigt intressant just den dagen man upptäcker att man har ett kön. Det jag kommer ihåg med mig själv är att jag blev fundersam då endel stod och pissade. Jag försökte också själv men insåg att det var något som fattades? Hur var det möjligt? Intressant var det ju att upptäcka att det fanns en biologisk skillnad på människor. Det uteslöt inte faktumet att man kan tänka likadant och känna likadant fastän man har annorlunda utrustning.

Att upptäcka sexualiteten kommer naturligt och vi vuxna behöver inte plantera in våra uppfattningar och "sanningar" och begrepp. Pojk och flicksaker är väl inte hela världen? Det är vi vuxna som tänker så. Barnet som kommer till affären tänker alltså inte: - Nu ska jag välja en flickleksak när man är ute efter en Barbiedocka. Man vill helt enkelt bara ha en Barbiedocka eller en snärtig pilbåge eller tramptraktor! Marknaden skulle väl krascha om man började slänga in allt i en könlös röra. Först då skulle väl nog vi människor få nippran i affärerna. Nå, nåt sånt är säkert redan pågång nånstans i vår virriga värld. Personligen tycker jag att det är betydligt lättare att hitta då allt är indelade i herr, dam, ungdoms, barn och babykläder. Jag tycker inte det är kränkande på nåt sätt heller. Var och en får ju fritt välja på vilken avdelning de handlar?

Klara - Färdiga - GÅ!!! Mot resten av LIVET!

Jag har varit och är en pojkflicka. Lekte både cowboy och indian utan att tänka på att jag var flicka eller inte. Ville till exempel vara starke Tarzan själv de gånger den leken var på tapeten. Då, med det kännspaka AAIAIAAAAAIAIAAAAhh vrålet svingade man sig vigt i lianen som fanns i uthuset högt uppe i taket och oj vad roligt det var att sen med bra fart släppa taget och djupdyka ned i det mjuka höet som täckte halva golvet. (Ni som kan er Johnny Weissmüller vet vad jag snackar om. Resten får googla!)

Tror fasiken inte några av dagens barn skulle få för sig att leka Tarzan längre! De vet nog knappt vem det är ens. Heroiska lekar går väl aldrig ur tiden dock? Det är kanske Mario som är förebild nuförtiden? Mario som finns i spelkonsolernas fantasivärld. Eller Harry Potter? Magi är väl aldrig fel?

Förresten, får barn överhuvudtaget leka i hölador längre? Finns det nån som inte är allergisk mot nåt längre?

Men - detdär med att vara pojkflicka kan ju ha att göra med att jag växt upp med tre äldre bröder. Trots det har jag en hel kasse med just barbiedockor från den tiden också. Är jag en hybrid då? Jag lekte ju med både dockor , pojkar och flickor och jag klättrade på hustak och i träd så mycket jag bara orkade och hann med.

Min allra bästa vän i tidiga barndomen var en pojke. Min kära granne! Det var nog inte förrän vi började skolan som vi upptäckte att pojkar ska leka med pojkar och flickor med flickor. En retfull ramsa med våra namn ekade ut på skolgården då vi helt spontant klev upp i samma gunga, typ gammal bilring där man står mittemot varandra. Så, från den dagen så förändrades allt. Vi fick leka lite mera i smyg efter skolan. Idag så är vi fortfarande som de två små ungar vi en gång var, de gånger vi träffas efter flera decennier. Ett kärt minne från en lycklig barndom som får ha sin egen plats i hjärtat och brinna likt en liten låga i det innersta.

MEN - frågorna kvarstår: Varifrån kommer åsikterna och tankarna att pojke och flicka inte skulle leka tillsammans på skolgården? De finns liksom inuti några som fått dessa tankar nånstansifrån???

DAGENS, VECKANS, RESTEN AV LIVETS KOM IHÅG:

DU TILLFÖR OCH DU BERIKAR med din blotta närvaro och existens!

Tillåt barn vara barn - LÄNGE! 
Tillåt barn klä sig som barn - LÄNGE! 
Låt alla människor ha kvar barnasinnet-
- HELA LIVET!


HÄR -  ta emot en barnsligt glad kram!
Lotta👶💙