ÅHÅ i kvadrat och kubik?!

 LÄTTNAD!

Detta är dagens känsla och gårdagens också för jag fick äntligen röjt inne i mitt själsterapirum. Har väntat o väntat och så bara händer det lite sådär halvautomatiskt och man förstår att bara hänga med i det som händer. Man ser sina ben springa i alla väderstreck och man ser armarna bära på sånt som dragit energi till multum. Nu är i alla fall en stor energitjuv ute i uthuset. Ett specialtillverkat svart arbetsbord med extremt dålig energi. Det var långt som sju synder men med rätt portion ilska och stark vilja så kan man bära mycket alldeles själv.

Papper kan också ha väldigt dålig energi. Det gäller alltså sånt papper som har nåt skrivet på sig. Jag rensade bort sådant nu också, sånt som frätt bland alla friska papper. Har ni såna nånstans i nåt hörn?

Isåfall, bränn upp dem!

Mina som fanns och som nu är uppeldade väckte svåra minnen från en svart tid i mitt liv. En tid då jag inte var jag utan var inkapslad i ett fast grepp. Ett grepp som sakta höll på att förinta allt det som hör till det som är jag - ett GLATT och SKRATTANDE väsen. Ett kramande väsen som tyckte om att trösta, uppmuntra och glädja andra. En dag skulle allt detta svartmålas och sopas bort.

Jag, som alltid hälsat med en kram, eftersom jag tycker det är naturligt, fick mig inpräntat att jag då djupt sårade en annan ända in till själsroten. Hur kan man såra någon med en kram? Hur kan man friskförklara faktumet för en som inte förstår att så gör man ibland utan att varken själv känna sig som horaktig eller konstig.

I mitt yrke så avtackas man ju med kramar efter en konsert, man kramar också om nån man inte sett pålänge, man kramar om en väninna för det brukar man alltid göra då man träffas. De facto så fick personen själv ibland kramar av andra, men då var det inte detsamma som när jag fick det. Hur var det annorlunda då? Faktum är att man kramas ofta för att det är välgörande. Säg det till en som inte ser längre än sig själv. Säg det till en som inte förstår fastän man skulle skriva in allt i hjärtat.

Hur ska man tänka i den stunden då man inser att allt det som varit naturligt i ens liv plötsligt inte är normalt enligt en annan människa? Istället är det man gör halvt syndigt och nedlåtande?

En helt vanlig människa känner sig inte hotad av att en annan människa är sig själv, tvärtom älskar man just det faktumet att nån KAN vara sig själv.

En vanlig människa fördömer inte heller en annan människas tidigare gärningar.

Under den perioden i mitt liv så fick den människan mig att känna att det var mig det var fel på. Det var fel i det jag gjorde och utstrålade. - Du behöver inte vara en sån som alla kramar, sa han. Vad tror du att du är? En stor tonsättare?...med hån i rösten. En diktare? Skaffa dig ett ordentligt arbete! Du är ingenting och du kan ingenting.  Du är en dålig mor också. 

När man får höra dylika fraser tillräckligt många gånger så börjar man tro på det också.
Ibland så fick jag också höra fraser som:

- Ser du? Det finns ingen annan som älskar dig som jag. Ingen annan ringer till dig, inte ens nån från din egen släkt eller dina vänner. Dessutom så var du inte heller värd den summan jag hade dig att begära inför ett ackompanjemangsuppdrag. Du hade inte ens det penningvärdet.

Min telefon kontrollerades, jag blev uppringd cirka trettio gånger de dagar det var som värst, jag skulle visa telefonloggen och redogöra för allt jag sagt under en vanlig dag, vem som ringt till mig och vem jag ringt. Jag måste berätta vem jag träffat och vad vi pratat om. Till och med i affären undvek jag möten med vissa människor eftersom jag hade en stor redogörelse framför mig. Jag måste även berätta om och vem som varit med mig på samma gång i kopieringsrummet då jag jobbade i en skola. Jag valde så långt det var möjligt tystnaden och undvek människomöten.

Allt detta var inga konstigheter för honom. Han tyckte det var alldeles naturligt att bara vilja veta. Jag tycker ju som så att vad fan gör man med all denna information? På riktigt? Vem fan vill veta allt detta och hur i helvete ska man kunna hålla reda på allt?

Dessutom så fick jag dåligt samvete om jag inte berättade om nåt samtal. Då kände jag mig som en som ljög. Han hade nämligen präntat i mig det att om man inte berättar så är det detsamma som att ljuga. Vi kan ta som exempel att X ringer och berättar att han fått ett nytt jobb. Det är ju inte precis nån info som borde få följder av att berättas om eller låta bli. Men det var det! Om jag inte berättade så var det samvetskval och jag var storljugare och sen då jag berättade så fick jag likaväl fan för att X ringt mig och berättat. Varför ska X ringa dig och berätta sånt? Varför ringer X dig överhuvudtaget?


Ibland var jag alldeles slut. Min energinivå var obefintlig och glädjen totalt borta. Mina fantastiska pojkar höll mig vid liv och idag så kan vi skratta åt vissa saker, för det är ju totalt som från en annan planet. Snacka om invecklade tankegångar!

Jag tänker faktiskt fortfarande om jag borde berätta om att nån har ringt, nån som tidigare hörde till kategorin som jag absolut måste berätta om ifall jag hör nånting av. Sen går det upp för mig att jag behöver ju faktiskt inte. Jag är ingen ljugare och jag har faktiskt inga skyldigheter att berätta. Dessutom är det saker som andra förmodligen skiter blankt i.

Jag höll på att förvandlas till någon som inte var jag. Jag hårdnade, ropade. Sade otroligt fula saker. Jag blev spottad i ansiktet och första gången det hände så kände jag mig så kränkt. Jag började gråta och han tittade på mig som om jag var en sopa. Nån av de följande gångerna det hände tänkte jag att nog är det nu som själva satan och så spottade jag tillbaka. Känslan i mig då vill jag aldrig mer känna. Jag var lägre än en redan låg trottoarkant och mitt människovärde var noll.

Jag kallades också för en aphora och mina ungar var apungar. Vi uppmanades att skaffa bananer och klättra upp i ett träd. Pappa kallades invalidfarsa och mina vänner var antingen homosexuella eller av fel ras. Jag fick inte prata med svarta eller invandrare och absolut inte med några romer. Till och med mina allra närmaste väninnor var också oftast sånt som födde ilska.

Jag var totalt omgiven av nåt som förstörde mig inifrån och ändå var det den enda tryggheten jag trodde på då. Därför blev det hela år i denna tillvaro.

Jag som en gång trodde att jag var en stark människa var totalt knäckt och tom på insidan. Jag var påväg mot det eviga mörkret.

Ända tills dagen kom då jag tog allt mod till mig och vågade hoppa ut och långt. Fy fan vad rädd jag var då. Jag skakade och darrade i flera dagar, men ut kom jag. Jag hade en lång skola av liv framför mig.

Jag och min ena son fick båda kramp i magen av ett visst bilmärke en lång tid efteråt och jag såg helt konkret följder av hur detta förhållande påverkat hela min familj. Jag önskar jag hade vågat bryta tidigare, men jag vågade inte. Jag hade inte kraften.

När jag väl började bygga upp mitt jag ville jag varken umgås eller vara nära en man på ett år. Jag var ännu mera ute i naturen och det enda jag gjorde var att sakteliga börja försöka prata med folk jag undvikit. Jag pratade med alla, helt enkelt. Jag började så småningom njuta av att kunna ha det som tidigare varit både förbjudna samtal och skratt och jag växte sakta sakta inifrån och ut igen.

Fasiken vad jag drog extra mycket ut på det första samtalet efteråt med en romsk vän! Och hej och hå vad jag ser till att samla vänner från alla världens hörn, bara för att jag kan och vill.

Att få släppa tankarna fria. Att vara fri och att känna sig fri!

Känslan att få släppa tankar och prat fria var alldeles underbar. Jag upptäckte och såg helt enkelt hela min värld och omgivning med nya ögon. Jag grät av lycka och jag kan fortfarande ännu år efteråt bara stanna upp och känna mig så fri. Jag andas frihetens syre.

Jag var fri. Jag ÄR fri. Jag uppskattar det fria umgänget.

Min frihet kommer aldrig att berövas igen och på detta sätt har jag aldrig städat tidigare - inifrån ut. Hela mitt rum har konkret fått ett nytt skimmer och det flödar en ny energi som jag tror mycket på.

Jag ÄR älskad - glad - värdefull - vacker - begåvad - heltokig och galen - men framförallt:

JAG ÄR JAG! 💝 

- och gillar du det inte så kan du ta och sprätt! Mig kvittar det!

Om du känner igen dig så var inte rädd 

för att tänka tanken, att ta steget 

och att slutligen våga hoppa. 

Jag lovar dig, du är värd så mycket mera 

och allt kommer att bli så mycket bättre. 

Låt min nyfunna styrka också vara din. 

Jag är med dig i tankarna en bit på vägen. 

Andas in djupt, känn ditt eget jag som vill växa, 

gro och blomma ut och så tar du steget. 

Dina fötter bär dig och alla medsystrar 

och bröders tankevingar lyfter dig. 

Du blir också fri!

Må alla frigjordas skratt av lycka aldrig tystna! 

Må de istället nå förövarnas öron 

och beröra dem så djupt att även de mjuknar 

och blir fria från sina egna bojor!

Vi ska leva och låta leva i frihet. Tillsammans.

med kärlek
Lotta 💜