Kulturer möts o knyts ihop vid Kahvila Saha

I vår trakt finns det en alldeles underbar samlingsplats där olika kulturer får mötas och stråla samman under skönt, avslappnade former på ett speciellt sätt. Man smälter ihop och blir en enda helhet. Inget är tillkrånglat, varken högtravat eller krystat utan man kommer som man är och man är lika värdefull som den som sitter intill, trots att denna kanske har märkeskläder eller grövre kedjor av guld kring halsen och större diamanter på sina ringar, eller är iklädd traditionell joggingdress och länkskor. Man kanske till och med sitter invirad i ett badlakan.

Alla får plats och alla ryms med och välkomnas med leenden från hjärtat. Man kan och får till och med simma och bada bastu i sin egen stillhet intill, under pågående konsertprogram, om man vill.

Just denna version av Kanes smakar smälta isglass.....

Kahvila Saha, oasen i Yxpila, alldeles intill stranden.

Att alla får plats och att alla ryms upplevde vi åter en gång igårkväll.

Denna kulturens vagga, den gamla sågen, kaféet Kahvila Saha, som just innan säsongstart på ett beklagligt sätt fick tampas och kämpa mot byråkrati och nåt så simpelt som missunnsamhet bland andra medmänniskor. Tack och lov hittades ett kryphål som gör att verksamheten får rulla på tillsvidare.

Den person som verkligen behöver lyftas fram för att denna på ett fantastiskt sätt orkar arrangera och upplåta sitt hem, gårdsplan, gräsmatta och strandlinje för invasion av främmande människor är Outi Airola.  Vilken kulturell tillgång har ni inte i henne, hörni kokkolabor?

Jag hoppas verkligen ni förstår vilken pärla hon och hennes familj är! Helt fantastiska!

Och -  vilken glädje för oss alla andra som får komma och ta del av allt detta?

Kulturveckan i Yxpila är unik! Kan nästan klassa den som kult. Tack vare Outis familj och hennes vänners insatser så ökar besöksantalet av människor som kommer till både stan och vår nejd och trivs på ett sätt som inte finns jämförelse med någon annanstans i våra trakter.
Jag upprepar: INTE någon annanstans.

Kahvila Saha och dess eldsjälar behövs och vi vill ha dem kvar sålänge de bara orkar.

Igår var det ett musikaliskt möte mellan världsklass och arbetarklass på ypperligt hög konstnärlig nivå. Musikstunden gjorde märkbart intryck på alla i publiken och berörde mycket starkt. För mig, som inte har finskan naturligt, fann sig likaväl känslan av tillhörighet och igenkännande till de purfinländska tongångarna och harmonierna som serverades gemensamt med Mellersta Österbottens Kammarorkester och fager stämsång av de fyra systrarna Airola som uppträder under namnet Satamakadun Seireenit. Vilka samstämda systrar!

På repertoaren fanns hyllningar till havet, i ren Harmony Sisters-anda och speciella hyllningar till hemkvarteret och endel färgstarka personligheter i den. Det var systrarna själva som bearbetat texterna så de passade precis in. Det fanns också ett par valser av Oskar Merikanto som ljuvligt smekte öronen och alldeles särskilt omslöt mig kammarorkesterns Astor Piazzollas Oblivion fullständigt.

Man hade också sparat en överraskning till allra sist.
För mig en helt ny bekantskap, men ett bekant ansikte för de andra i publiken som är uppväxta med finska artister. Överraskningen visade sig vara en man i 70- årsåldern, med artistnamnet Rexi. Google till hjälp och så får man fram att Raimo Kero från Kelviå, varit iskelmätähti, för några decennier sedan. Han har komponerat några sånger till hädangångne Kari Tapio också.
Rexi, Satamakadun Seireenit och Mellersta Österbottens Kammarorkester tillsammans i slutnumret.

Rexi fick ni sjunga sin stora hit "Puhtaat purjeet" tillsammans med kammarorkestern och Satamakadun Seireenit och det var ett väldigt berörande möte. Jag beundrar vår internationellt uppskattade och kända kammarorkester som på ett spontant och enkelt sätt förför och hänför sin publik genom kombinationen att vara så "vanliga" och så fantastiskt skickliga. Under kvällen fick vi höra orkestern både sjunga och vissla tillsammans med sångarna.

En eloge till Reijo Tunkkari för fantastiska violinsolon och till Lauri Pulakka för ett mycket fint värdskap och lotsande av programmet.

Här sista strofen av sången Puhtaat purjeet som alla uppförde tillsammans:

" Annan toisten elää enkä kulje surun suolla
Silmistäni en mä anna unelmien kuolla
Silloin kun on päivä viimeinen
olkoon purjeeni valkoinen..."


Vi ska vara rädda om varandra...

ISO lämmin KIITOS!
Hyvää kesää!

Lotta



Kommentarer

Populära inlägg