Ett fotografi berättar...

Jag tycker om naturliga och enkla saker, sånt som blir till ett konstverk i stunden, sånt som man kanske bara promenerar förbi om man inte ser sig omkring. Man kan ha ett vackert objekt framför sig utan att veta om det. När man fångar nåt, som denna upplysta fjäder som lystes upp av det rampljus som bildades av ett hål i taket kunde jag bara inte motstå att försöka fånga ögonblicket. Det hela får en annan dimension och hela konstverket börjar berätta något till den som betraktar.

Vad ser du? 

Känner du nåt speciellt när du tittar på denna bild? 

Den kanske har nåt budskap just till dig?

För mig känns fjädern både sorglig och glad samtidigt. Den vittnar om liv samtidigt som den skönjer mörkret och evigheten. Endel kanske ser den som en hälsning från andevärlden.

Alla tankar som dyker upp för dig är det enda som räknas och ingen annan har rätt att komma och säga att det du känner är fel eller så.

Jag tycker att det är smått fantastiskt, faktumet att samma sak kan ha så många olika betydelser beroende på vilket ögonpar som betraktar.

Fjädern berättar för mig att jag och du är unika, att vingarna bär om än vingeparet känns bräckligt och oerhört svagt ibland. Förtrösta till hoppet.

Helt kallt och på ett vetenskapligt sätt så berättar den också om att det finns fåglar som bor där och som tappar endel av sina vingar och dun ibland. Kanske den rentav flugit i taket i sina försök att komma sig ut. Men hur tråkig är inte den visionen? En vision utan fantasi är förmodligen mera känslolös, svartvit, som att kika rakt igenom ett plaströr utan att se färgerna runtomkring. Alla behöver ju inte se och förklara alla händelser och skeden i världen på samma sätt. Låt oss få vara olika och komplettera varandra med de berättelser vi själva tillför.

Varför egentligen dessa vetenskapliga svar? Är det nödvändigt att ha dem alla framför sig om man inte ens vet frågan?

Dessa fötter bar på andra budskap. Vilken berättelse ser du?

Det var förresten inuti en spännande byggnad på en vacker plats som jag såg dessa rara saker.

Byggnaden, en stor sådan, som sen många årtionden är en nedlagd fabrik med igenspikade fönster och låsta dörrar. Alla utom en dörr som nån hade glömt att låsa. Jag öppnade den dörren och kikade in i en stor mörk sal som endast var upplyst av de solstrålar som trängde sig in genom sprickor och endel fönster högt uppe i taket.

Om man märker att det står öppet och ingen annan människa syns till just i stunden, klart man tar sig in då. Eller? Äventyr tackar man väl aldrig nej till. Åtminstone inte jag. Indiana Jones är bara förnamnet på äventyrslusten och utforskarandan.

Det brödrapar som också steg innanför dörren och klättrade ned till golvet förundrades också av alla stora maskiner som bara stannat av och numera samlar damm. Dessutom påpekade den ena av dem att man faktiskt kan låna en nyckel och kliva in på ett lättare sätt. Fast det är ju inte lika spännande då.

Vilken spännande plats!

Behåll din nyfikenhet och släpp för all del aldrig helt iväg det barnsligt glada och spontana som kanske ännu finns inom dig. Det räddar dig många gånger och framförallt så blir världen mycket roligare och mera fantasifull!

Sanningen brukar komma från ett barns mun. Sanningen kanske också finns redan sett från ett barns ögon. I vilken ålder lägger vi månne lock på allt detta och varför?

Ha en insiktsfull dag!

kram, Lotta 💜