Inte många dagar kvar nu...till allt möjligt

Fick syn på ett inlägg i flödet där undertecknad finns på bild. Och nej, det är inte det som ni ser här allra först. Detta foto är med bara för att fånga ditt intresse. Lyckades jag?

Men hör ni, visst är det konstigt att se foton på sig själv? Man blir liksom aldrig van och sällan möter man åsynen med ett leende. Nån har sagt att det vackra, själva upplevelsen finns i betraktarens ögon. Man betraktar sig själv på olika sätt. Men alltså...?

Jag bläddrade som sagt igenom lite foton och funderingarna om släktdrag kom och gick. Även tankar på hur man betraktar sig själv. Vad man känner och varför.

Tror att det första man lägger märke till skiftar lite beroende på vem man är eller kanske hur man är och känner sig. Nuförtiden ser jag mera påtagliga drag av mina föräldrar och andra släktingar i min uppenbarelse. Har det månne med åldern att göra? Det kan också vara så att de man kommer att tänka på är borta och inte längre finns i sina jordiska livsformer. Ser tydliga drag av min mamma och även vissa lillbjörkska drag. (Inte i fotot ovanför men i det som finns bifogat i artikeln som fanns i ÖT)

Intressant blandning. Shaken, not stirred..

Samma sak gäller vid fenomenet då man hör sin röst spelas upp. Numera bryr jag mig inte lika mycket. Men det tog också sin tid att bli van med. Kan inte direkt påstå att man är bekväm med det heller, men det är bäst att inte lägga ned desto mera tid på att bry sig i hur det låter eller hur det/man ser ut. Viktigast är hur man känner sig och hur man upplever sig själv i sin egen kropp och knopp. Det räcker.

Hur andra gör det är inte lika väsentligt eller viktigt. Egentligen behöver man inte de tankarna alls. Varför ska man bära dem egentligen? De tillför inte annat än gnagande skoskav i hjärnregionen.

Då ska vi ännu till helt lämna bort aspekten med att se sig själv på rörlig bild. Huuga! I mitt fall synnerhet om det är från tiden FÖRE tandställning. Jag fick ju tandställning vid 40 + snåret och om jag hade haft blogg då hade det varit en sorglig syn.

Kalle Anka i pyjamas med Scary Movie mask och John Wayne gångblick i rumpan....liksom....

Om man kan bjuda på sina skruffliga uppenbarelser av sig själv så kan det ju alltid i sin tur glädja nån annan eller ge lite mod att inte ta och se på allt så allvarligt.

Det är ju inte hela världen fast nåt foto inte lyckas nångång, eller alltid... Det tar ett par sekunder av betraktarens liv och sen är det bortglömt.

Varför skulle jag välja att gå och bära på en last som egentligen inte finns?

Många är vi som lekt med PhotoBoot på våra skärmleksaker. Så även hos oss. Besparar er de allra värsta, med hänsyn till min son, men dessa kan jag i a f bjuda på här idag!

Läxläsning som kom av sig

Beware of Lott-Lien 

Bekymren eder icke. Allt skola lösa sig.

Två Friggor som dzemblast under gatunivå nånstans i Sthlm. (Min älskade systerdotter Christin Högnabba th)
Vad tror ni dzemblast betyder?

Det som denna dag gav upphov till detta är artikeln som ni kan läsa om ni trycker på följande rad:

Vinnande trall framförs på stor sång- och musikfest i Karleby ...

Men hänvisning till rubriken så är det alltså inte många dagar kvar till flera stora saker i mitt liv. Men jag kan ju bara inte lämna er med skruffbilder så jag bifogar en där min älskade blomma, kinarosen finns med i bakgrunden. Den blomman är en oas i mitt stökiga arbetsrum. Den har haft nån enstaka blomma, väldigt sällan, men nu, nu kommer det flera blommor. Ska räkna knopparna. Det är en fin hälsning om nåt till mig, mitt i livet. Stunden som är nu. 

Kinarosen fanns först hos Nanny Lindqvist, Christers mamma och hon gav den till min mamma. Sen fick jag den av mamma. Jag har själv haft den i cirka 20 år, så hur gammal den egentligen är vet jag inte. Kanske vi är jämnåriga?

Någotsånär "normal" och glad

GLAD SÖNDAG! 😀

Lotta💝