50 + plötsligt!

Man vaknar och konstaterar att allt känns som tidigare även denna dag. Inget nytt på nån front egentligen. Det bara hände liksom. Fylleriet, eller vad man nu ska säga...!

TACK ALLA som på något sätt uppmärksammade min dag. Jag gick igenom alla hälsningar och tänkte på var och en av er och det värmde. Hoppas också på att få ses den 9:e så vi kan umgås och stoja tillsammans.

Fick en vacker pion!

Det som grämer lite med hela årsdagen är tanken på att den som har en tjänst och finns på någons lönelista har rätt att vara ledig med lön på sin 50 årsdag. För min del blev det tvärtom. Arbetade av fri vilja med dittan och dattan utan lön, men terapi fick jag ju i samma svep. Glädjestunder. Samtal.

Sen blev det också en promenad i skogen som hade kallat på mig ända sen morgonen.

Brukar du känna så nångång? Att skogen och naturen kallar på dig?

Jag känner så ofta. Det känns i hela kroppen att jag måste till skogen. Jag behöver den för att andas. För att bara få gå där, stå uppe på nån sten och blunda och få energi och utlopp för tankar och känslor.

Redan de första stegen som bar mig inåt skogen igår kändes så friska för varje kliv och jag kände mig rörd över att kunna vara där i skogen. Jag brukar fälla tårar där ibland för jag blir alltid så överväldigad över hur vacker vår natur är. Jag ser allt som om det vore första gången. Hur frisk och ståtligt allt är. Alla stora träd, tallarna i synnerhet, alla färger som får mig att stilla mig. Fjärilarna som följer med en bit på stigen. Tacksamhet över att ha fått uppleva allt jag hittills gjort, över att ha fått nå 50 strecket och de saker som hittills burit mig dit jag är idag. Och vad är det månne då? Rent bokstavligt så är jag precis på samma plats som för 50 år sen. Till och med i samma soffa bara att den en gång var vit. 😂 Men -  med en större medvetenhet.

Förresten, tanken på att vi har våra gamla instängda och inlåsta året om känns inte alls lockande, med tanke på att det är ditåt stegen slutligen bär. Kunde vi hitta på nåt annat? Kan redan nu säga till er som sedan ska hålla reda på mig och inne nånstans i min ålderdom att jag är bra på att klättra och ta mig ut ur saker o ting. Jag kommer att försöka rymma ut, det är ett som är säkert. Om jag inte får andas frisk luft och känna doften av skog och natur mera än sju dagar i året är det lika bra att ni gräver ned mig nånstans lite tidigare.

Jag skulle verkligen vilja svänga på vårt system att ta hand om våra medmänniskor. Varför ska det vara så svårt att fylla våra gamla människors tillvaro med liv ända till slutet? Varför tar vi bort rättigheterna till en sån sak som frisk luft? En sak som dessutom hör till de enklaste att förverkliga. Såg nånstans att det i vårt grannland Sverige finns boenden med inhägnade områden så att dörrar är olåsta på själva fasaderna och att klienterna kan komma och gå som de vill. Nåt sånt vore önskvärt. Om man blir sängbunden så ta då och skuffa ut hela faderullan. Det gör inget om man glöms ute. Våra spädbarn har vi ju enligt rekommendationer att sova ute både vinter som sommar, men då man uppnår en viss ålder så blir man plötsligt rädd för förkylningar.

På tal om människan och naturen så hörde jag på radion imorse nåt som fick mig att förargas och synnerligen storligen förvånas.  Är det möjligt att det fortfarande finns en sån otrolig dumhet bland folk ännu anno 2018?

Det sades nämligen som så att man i Japan dödar över 300 valar årligen och försvarar sin gärning genom att säga att det är i forskningssyfte där syftet är att forska hur man ska bevara arten i fråga. Jag menar vaddå? Vad sa ni? Alltså va feilas?

Hur är det möjligt? Hur många examen och doktorsgradrar behöver man för att fatta att det kanske är fel sätt att bevara en art genom att ta livet av den? Ja inte är det underligt att människan håller på att ta kol på allt och i högsta grad sig själv. Egentigen vore det rätt åt henne. Dumheterna finns det tydligen inte några gränser för.

Ge mig mitt luktsalt, tack!

Nå deheer...vi fortsäter tå bara....

Lotta 💚