I söndags var det romernas dag!

Romerna, minoriteten i en minoritet.

Folket som går omkring med en stämpel, inte alltid är uppskattade, men trots det är de lika värdefulla och som bättre än många andra lyckats bibehålla sin kultur, sin identitet trots att världen, människor och annat förändras runtomkring dem. En viss stolthet och värdighet.

Färgglatt och full av liv! 

Jag har sedan tiden som stallflicka fått ha romska vänner och det tycker jag är en rikedom. Jag har alltid kunnat prata och umgås med alla människor, fördomsfritt, så det är helt naturligt för mig att inte göra skillnad på folk och folk. Tyvärr har jag erfarit att det finns människor som är otroligt rasistiska och drar ett helt folk, eller flera folk under samma kam. Då menar jag RIKTIGT otroligt rasistiska.

Det fanns till och med en person tidigare i mitt liv som förbjöd mig att prata med både romer och färgade. Ack och ve vilka skällsord och uttryck jag fick höra då. Hora var bara efternamnet på det jag blev kallad. Nästan mest synd om de människor som tycker och känner så för de måste vara otroligt ensamma, tillika som de väl fasen får så lov att vara det då, där de lever och befinner sig i sin tillvaro som ett slags världshärskare i sin egen bubbla som är så ofantligt liten och fattig.

Tack och lov behöver jag varken se, erfara, lyssna, åse alla de uttryck längre som en sådan människa kan häva ur sig om allt annat än en själv. Skygglappar ända från ballen uppåt liksom.

Jag beundrar romerna, i alla fall dessa romer som jag känner till och de som lever i enlighet med sina traditioner och på det sätt att de inte blir en belastning för andra. Det finns ju undantag, men det finns det i alla släkter, säkert även i din, kära läsare. Tror ingen är klar att kasta den första stenen, om man får uttrycka sig så.

Hursomhelst, som stallflicka och insatt i travhästar och livet i och kring stallet så var det vanligt att man fick besök av romer i stallet och förstås på de travbanor man besökte i samband med travtävlingar och hingstutställningar. En nostalgiskt ljuv och oerhört lärorik tid i mitt liv!

Jag köpte min första Nokia av en romsk vän. Ja, den fanns komplett i en låda och jag betalade kontant och bra fungerade den. Det som jag minns särskilt väl är faktumet då jag skulle betala så hade säljarn sin fru att räkna sedlarna för han själv kunde inte räkna särskilt bra. Det var en talande faktor som väckte eftertanke redan då. Att inte kunna läsa eller skriva så bra. Faktumet att inte ha så hög tillit till sig själv.

I min vänskapskrets finns det ett par som fått äran att bli faddrar åt en liten romsk pojke. Det är en rätt stor grej faktiskt! De fick vara med på dop och allt, som enda utbölingar, så att säga. Och det var så fint!

Romerna är det enda europeiska folkslaget som saknar skriftliga traditioner. Allt har förts vidare från mun till mun, från en generation till följande. Nästan lite mytomspunnet och tänk så nära intill oss.

Det finns vissa saker som man inte kanske tänker på, men som är otroligt viktiga saker för de som följer denna tradition. I köket är det mesta heligt. Om man tappar en kniv eller gaffel, eller nåt annat köksföremål på golvet, så måste man kasta det. Vid klädtvätt får man inte heller blanda ihop kläder från vuxna och barn. Allt ska hållas separat. De kläder man bär från midjan nedåt anses också smutsigare än de som bärs ovanför. De ska också tvättas separat. Tror nästan att detta faktum delas med många andra också. Männen anses vara renare. Efter att en kvinna fött barn får hon inte komma in i köket på en tid heller.

Man respekterar sina gamla. Detta kunde vi andra lära oss av. Med åldern följer nämligen en viss status.

Mycket har ändrats sen den tider då man förknippade romer med gamla zigenarkvinnan som spådde såhär: - Om du lever länge så blir du gammal och om du får många barn så blir du rik.

Eller har det?

För en tid sen så var jag inne i en bilaffär och bevittnade hur två äldre romska herrar försökte få turen att fråga lite om en bil som stod på utsidan. De nonchalerades åtminstone två gånger av en försäljare som snabbt i förbifarten sa att han har andra kunder som väntar. Jag växlade ett par ord med herrarna innan de begav sig iväg ut. Kanske fick de betjäning, kanske inte.

För inte sålänge sedan råkade vi köra om ett hotell i stan där två romer var påväg in men som fick back redan i dörröppningen. Det fanns inga andra kunder i sikte varken på ut eller insidan.

I affärer har jag bevittnat hur försäljare eller väktare går bakom eller bredvid dem då de handlar. Ibland så ringer man efter nån innan de ens hunnit in och säga sitt ärende.

Hur skulle det kännas för dig att alltid ha nån som följer med dig i affären och kollar precis varenda steg, varenda sak du funderar på om du ska köpa eller inte? Eller att få ett nej innan du hinner fråga nåt? Att ingen riktigt vill vara i din närhet och att folk stirrar på dig och kanske tar en extra lov vid ett möte på trottoaren?

Personerna på fotot är inte omnämnda i artikeln.

Alla dessa barn, de blir säkert vana med detta faktum, att vara vaktade, under uppsikt redan från barn. Påverkar det dem på nåt sätt? Berättar det för dem redan i tidiga år att de är annorlunda, fastän de i själva verket kanske inte är det?

Och - är det nån som sist och slutligen bryr sig? Gör du?


Tisdags-Lotta