När den jordiska tiden tar slut...

Inget lätt ämne jag skriver om idag, men eftersom det är ett naturligt skede, detta avslut av allt som heter liv, så tycker jag att vi inte behöver gömma bort det nånstans bakom allt det andra som tar så mycket plats i vår tillvaro. Vi behöver kanske inte vara så rädda för att prata om det högt och att fråga av de som vet, eller har sett det på nära håll. Alla föds, växer, lever och vissnar och förintas av naturen själv. Livets stora cirkel.

Efter ett besök på sjukhuset....


Det klämmer och knyter till någonstans i magen, lite nedanför hjärtat ligger det liksom en liten tyngd som gör sig påmind om att det är något som jag inte kan påverka. En känsla som jag kännt av förut och som jag aldrig kommer att vänja mig vid. 

Det är avskedets känsla. 

Det är annorlunda att ta farväl av någon som ännu lever, men som vet av att hon snart ska ta sitt sista andetag här hos oss andra och i den form vi kallar liv, än att ta avsked av nån som man fått bud om att gått bort.

Hur känns det månne att vara i just den stunden? Hur känns det att veta att man snart ska dö? Vilka tankar har man?

För endel är det inte så märkvärdigt, för endel ger blotta åsynen av ordet död ångest och smärta. Man blir kanske illa till mods och känner sig obekväm. Så känns det också för mig ibland. Kanske för att det liksom inte finns något mera definitivt än just ett sånt avsked av livet. Kan man vänja sig?

En människa som jag träffade för nån dag sen var du med livssituationen som den var just då, i livets slutskede. Medveten om att de jordiska dagarna är räknade, medveten om att snart ska man lämna allt och transformeras om till en annan skepnad. Han använde dock inte de uttrycken, men erkände att han nog ännu förstås skulle vilja leva och jag sa också högt att jag inte vill att han ska fara nånstans, utan vill att han ska vara kvar här.

Hur känns det just nu? Har du många tankar om dig och ditt liv?

- Jag har slutat att fundera på det. Slutet kommer när det kommer. Vi ska ju alla gå samma väg och jag slutade att fundera i de banorna för rätt länge sen. Det blir liksom inte bättre av det. Man kan ändå inte påverka utan man får bara vara.

Blir du bra omskött? Hur är vårdpersonalen?

- Jag är nöjd med den vård jag har fått. Har ingenting jag är missnöjd med. Jag får bästa tänkbara vård på både svenska och finska. Alla är så snälla och hjälpsamma och gör vad de kan. Det som är värst är att oundvikligen höra på de patienter i närheten som svär så högt och använder så otroligt fula ord om så mycket i tillvaron. Kan ju vara nån sjukdomsfas det också, men ändå...? 

Har du varit på sjukhus tidigare?

- Jo, nån gång, men jag har inte varit sjuk så många gånger i mitt liv och nu när jag sitter här i min sjuksäng så känner jag mig frisk och kry. Har ingen värk nånstans. Jag har aptit och äter, är klar i skallen, kan vara uppe, både sitta och gå. Det känns liksom inte annorlunda på nåt sätt. Men jag måste väl vara sjuk eftersom jag är på sjukhuset?

Dessa troféer finns i Runebergs hem i Borgå.
Idag vore det kanske mera aktuellt med en uppsättning vargskinn.

Vilken generation som håller på att gå oss ur händerna!

Tänk vad mycket vi har kunnat lära oss och ta till oss av dessa starka män och kvinnor som arbetat, stridit, levt och lärt med naturen och på dess villkor. Tagit tillvara. Samarbetat.

Nu försöker vi istället bemästra naturen och övervinna allt som finns i den istället för att leva i symbios med den och hjälpa den att överleva tillika som vi skulle ge oss själva en större chans att överleva.

Hur borde vi tänka?

Bäst vore att leva så mycket det bara går och att fylla stunderna med innehåll. Sånt som gör dig på gott humör och att inte gå omkring med en bitterhet eller mörka negativa tankar. Att mera komma ihåg saker som varit bra och positiva istället för att minnas de få dåliga. Underligt egentligen hur det alltid kan vara fem bra saker som händer och sen när det är en dålig grej så är det den som genomsyrar allt, även de bra sakerna. Vi ger de negativa sakerna mera energi helt omedvetet, fastän vi borde göra tvärtom. Hur har det blivit så? Är vi bara funtade så? Går det att ställa in våglängden på ett annat sätt månne?

Tror att det är så, faktiskt. Allting finns bokstavligt talat mellan öronen, hur kliché det än låter. Din tillvaro, balansen, välmåendet. Din medvetenhet väljer vad du tar till dig och vad du låter dig påverkas av.

Vi borde ju helt enkelt kunna tillåta oss själva att låta vissa saker bara vara. Att mera lyfta fram de bra sakerna. Svårt då man även i tidningar och nyhetsmedia oftast bara får de mest tråkiga nyheterna i stora format, alla olyckor, men kanske bara en bra sak. Vore det inte dags att ha stora rubriker med glada saker som:

Fjorton överlevande i båtolycka!
Alla klarade sig trots ovädret!
I Kraduleba finns det inga sjukdomar längre!
Barnen i Hopplaheppla får gratis mat och undervisning
Sju zebror hittade en ny oas
Fem av fyra äldre är lyckligare än tre...

På tal om just avsked så har det blivit ett antal av människor i hög ålder för min egen del. Jag hade inte trott att det i mitt liv skulle finnas så många gamla människor som skulle tillföra så mycket innehåll till just mitt liv. Genom dem har min egen medvetenhet fått ett rätt moget skimmer och det är lätt att vara tacksam för inre rikedomar. Vet knappt hur individer i min egen ålder tänker eller vad som finns i fokus på den åldersnivån. Jag känner mig så mycket längre och likväl så långt bakom. Mitt jag känns utbrett över så många olika åldrar och tidsrymder.

Faktum är att utan dessa erfarenheter vore jag en klart fattigare människa. Jag kan även vara deras språkrör utåt och en förmedlare av deras tankar.

Jag kan ta fram ett lugn då det behövs, nästan som att ta fram en gammal själ och låta den lysa genom mig ifall det behövs vid nåt sammanhang, likt situationer där det finns såna människor samlade som har mest koncentration på att fundera vilka färger gardinerna borde ha en viss årstid eller om 15 kvadratmetrar utgör ett tillräckligt stort sovrum för ett barn. Att sitta i timtal och fundera på en enda fråga som gäller nåt oväsentligt är inte livskvalitét. Att sitta och bestämma om andra människor ska få leva eller vara på ett visst sätt för att passa in i övriga samhället. Att sätta upp regler som hör till det normala. Vem är dessa normala människor som ställer alla dessa kriterier?

Allt sånt får sån otroligt liten betydelse i det stora hela. Om man sätter sig själv i relation till resten av världen så blir ens problem rätt litet och skruttigt. Vi har alla lika mycket tid som vi får ransonera våra liv i. Då gäller det att ha saker och ting i prioritetsordning.

En blå eller gul Mercedes - eller en blågul tumnagel?

När den jordiska tiden tar slut, är vi redo då, eller försöker vi fortsättningsvis dra upp klockan?

Sköt om dig,

/Lotta 😊









Kommentarer

  1. Mycket tänkvärt, Lotta.. Jag har länge känt mig som länken mellan generationerna. Med de minnen som tidigare generationer förmedlat spänner mina erfarenheter över lång tid., mycket längre än min egen livstid. När jag släktforskar och skriver släktkrönikor ger jag gångna generationer nytt liv.. Jag lever tillsammans med dem under tiden och även senare.. Jag lider med dem och gläds med dem. Ibland önskar jag att jag kunde ha hjälpt dem.. - Nog. -
    Tänk på att även du är en länk bakåt i tiden , trots din relativt unga ålder.. Ha det gott..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Spännande med släktforskning - och så värdefullt för kommande generationer,!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg