Kyrkklockan klämtar över bygden...

Det är söndag och kyrkklockans klang hörs som vanligt ut över bygden en halvtimme innan dagens gudstjänst tar vid, samt då allt börjar vid tiosnåret. Ljudet av klockornas klanger har förknippats med livets skeden sedan barnsben och jag kan tänka mig att det förr i tiden var mycket mera man kunde uttyda av dingdongklangerna.

Denna vackra utsikt av Kronoby kyrka är inte från mitt hus utan från andra sidan ån
och ett av fönstren vid äldreboendet Herberts Hus. 

Ibland så hör man kyrkklockorna på andra tidpunkter och de kan låta annorlunda. Då vet man att det kanske är en utsjungning eller begravning som pågår, eller ett dop, bröllop eller en konsert. Om det är utsjungning så kan man även höra om det är en man, kvinna eller ett barn det är fråga om, beroende på vilken av klockorna som slår först.

Det finns även olika seder i olika församlingar och jag hörde för en tid sen om en sed där man vid dödsfall även ringer lika många gånger som åldern på den som dött. Man sitter en bra stund då det är nån över nittio. Vackert så!

Jag tycker att det är fint med vissa seder och traditioner, sånt som änsålänge får finnas kvar och som inte faller under sånt som numera uppfattas som skadligt för våra framtida barn och de som är barn just nu. Vad hände med uttrycket att man tar seden dit man kommer? Ska vi inte vara stolta över de traditioner som vi haft och har och istället lära alla som flyttar hit att såhär gör vi här? Tydliga gränser för vad som är ok och att man måste leva upp till respekten som ska finnas gentemot andra.

Man borde inse att man kan inte göra illdåd och komma undan utan följder. Om man bryter mot nåt så måste det också tillrättavisas. Här borde ingen få vara mera värd än en annan. Hur är det i verkligheten?

Tillbaka till byn. Jag bor rätt nära vår kyrka, fast på andra sidan ån, så jag ser kyrkan från endel av mina fönster. Trots närheten är ljudet av klockorna rätt svaga. Detta är nåt som har ändrats också. Förr, när det fanns en människa vars uppgift var att ringa i kyrkklockorna manuellt, så hördes klangerna mycket längre över bygden.

Klockstapeln som gömmer alla kyrkklockor.

Tänk vad tiden förändrar och vad människans uppgifter förändras på det sättet att det tycks bli allt mindre och mindre man ska göra med hela kroppen och händerna. Uppgifter som klockringare, orgeltrampare, dödgrävare är sedan länge borta och numera utförs det mesta maskinellt eller genom att trycka på en liten knapp och i vissa fall så är allt även tidsinställt. Automatiserat.

Orgeln behöver ingen orgeltrampare längre den heller, men dock ska den som sitter vid den fortfarande ha viss teknik för att trampa ned vissa fotpedaler. Fint att det i alla fall fortfarande är så. Jag menar fotspel i all ära, utan att syfta på fotboll!

Pappa berättade att då kyrkklockorna förr i tiden klämtade på fredagar klockan 18 så skulle man kasta av sig arbetshandskarna. Det var signalen på att det var helg. 

Helgmålsringning. Tror att alla försökte leva upp till det ganska väl, att man hedrade och fredade helgen. Förstås tog inte alla sysslor slut bara för att klockorna ringde, i synnerhet inte för dem som hade ladugård full med kor, eller växthus med grönsaker i som mina föräldrar hade eller pälsfarmen för den delen, men de sysslor som hörde till andra kategorier såsom talkoarbete, murande, byggarbete och såna tjänster som man hjälpte eller utförde åt andra.

Att ha en arbetstjänst idag är annorlunda. Då har man avtal och byråkratiska formuleringar som binder en hit och dit och det finns regler på huruvida allt ska utföras och vara.

Förr  åtog man sig en uppgift, till exempel att mura upp ett hus eller en skorsten och när planering, genomförande och uppdraget var utfört så fick man betalt och inväntade nästa uppdrag. Uppgiften var att få nåt klart och att det skulle vara välfungerande och i bästa fall även estetiskt tilltalande och gjort så att det passar in i helheten och inte stack ut på nåt sätt. Undantag fanns säkert redan då och ordet samarbete hade kanske mera värde då.

Jag tycker även att det är konstigt att det som man kallar arbete bara får vara sånt som är avlönat. Allt det andra man utför är, tja, sysslor men som inte räknas som arbete? 

Ingen hejd på konstigheterna. Arbete och sysselsättning finns det hur mycket som helst av. Lönerna är det dessvärre mera tunnsått med.

Om man skulle ha fått betalt för allt utfört arbete så skulle man ha det rätt så välbärgat just vid denna tidpunkt. Mycket mycket är det som man utfört utan betalt, för att hjälpa till, av sitt goda hjärta eller för att ingen erbjudit nåt för en tjänst och man inte stått på sig och begärt nånting. Dessutom har folk förväntat sig att man nog kan göra en uppgift på samma gång man ändå är på en plats vid en tillställning, precis som om man skulle fråga om nån kan ta fram svetsen och fixa röret på samma gång man ändå är i närheten.

VVS montören frågar ingen heller om han inte kan fixa en sak då han råkar vara i samma rum på samma plats. Däremot så tycker man att man kan spela eller sjunga nåt i bara farten, för att man är där. Och man erbjuder inte alltid betalt för en sån sak heller. Tvärtom finns det fortfarande de som tycker att man borde göra sånt utan betalt. Det ska väl inte få kosta? Att spela eller sjunga en stump? Det är ju inget riktigt arbete?

Det har till och med funnits en gång då femtio mark, det vill säga mindre än 10 euro i nuläget varit för mycket för ett utfört kompuppdrag. Det är de gångerna som man börjar fundera på sitt kall och eget värde och hur man ska värdesätta det man gör. Hur kan det vara så stor skillnad på vad som benämns arbete?

Det är nämligen skillnad på tjänster och tjänster, eller arbeten och arbeten. Endel tjänster är värdefullare än andra och endel människor är värdefullare också. De som får bättre betalt för att utföra precis samma syssla som du kanske gjorde nyss utan betalning. Låter hur galet som helst, då man ser på faktumet i skrift.

Vad är det som räknas då? Hur mäter man? Hur kan man mäta kunskap och egenskaper och hur ska man värdesätta dem? Hur har nån kommit fram till att en sak som du kan utföra är mindre värd för att du inte har ett papper där det står att du kan en sak, om faktum dessutom är att du nyss utförde uppgiften det frågades efter? Utbildningar behövs absolut, men det kanske kunde göras lättare att få intyg på sånt man kan,  inom alla branscher, om det nu är så att alla behöver intyg att visa upp.

Behövs förresten mycket intyg särskilt inom vårdbranschen. Sålänge pappa bodde hemma och jag var anhörigvårdare så kunde jag dela hans mediciner för veckan i hans dosettask. Det faktumet får ingen anhörig göra längre, utan behörighet, om jag förstått saken rätt. Man måste ha papper på att man är utbildad för att dosera och hantera medicin.

Då det begav sig var även det jag som såg till att han åt det han skulle och även såg till att de mediciner som var överflödiga i sammanhanget kunde tas bort. Inte äta preparat i onödan. Till exempel en demensmedicin valde vi tillsammans bort och påbörjade aldrig. Det var han oerhört glad över! Faktumet att han fick vara med och bestämma om sin egen knopp och kropp!

Det finns ingen medicin mot ålderdom, har vi sagt förr.  Och - detdär med valfrihet som är pågång nu, kommer människor verkligen att lyssna och handla enligt de gamlas eller de språklösas vilja? Det är väl det som det handlar om? Få se, få se. Jag har mina tvivel och jag hoppas än i denna dag att man lyckas styra undan hela reformjäveln.

Nu har allt blivit så byråkratiskt. Man gör allt för att frigöra sin rygg av rädsla för att ha det sista ansvaret skriftligt på nåt papper nånstans. En underskrift kunde utgöras av ett bomärke förr i tiden. Alla kunde ju inte skriva förr så man hade ett märke som gällde just den och den släkten.
Om man idag skulle vilja ha reda på mera, ställa frågor, eller ställa nån till svars, helt enkelt få tag på en människa som jobbar i ett företag, så hittar man varken namn eller kontaktperson nånstans utan man irrar runt i en cirkel på hemsidan och kommer så småningom tillbaka till ruta ett.

Det finns faktiskt tre kyrkor i lilla Kronoby! Denna klockstapel hör till Påras kapell. 

Bytestjänster. Personliga kontakter. Människomöten med talkoarbete och riktiga kaffepauser. Jag är inte så sprudlande glad över denna utveckling som vi är mitt inne i, där allt ska digitaliseras och automatiseras så till den milda grad att människorna inte längre behövs. Allt kan skötas via knapptryck. Bilbranchen är en verkligt storspringare! Läste att ett företag i nejden testar långtradare med automatpiloter, dvs ingen som behöver sitta och styra. En konvoj på ett flertal bilar där det endast finns en ansvarig chaufför, i den bil som kör först. De andra behöver inte sitta och styra utan kan ta igen sig, utföra pappersrbete eller andra uppgifter. Jaha? Nå, deheer... vad är månne deras titel då efter det? Chaufför kan det ju inte mera heta. Styrputte, kanske? Överblickare? Hyttvakt?

Endel saker eller moment var faktiskt bättre för. Människan hade nämligen ett större syfte och alla hade sina uppgifter. De små hjälpte till så gott de kunde och man gjorde saker tillsammans. Numera sitter man bredvid varandra men man kommunicerar inte. Åtminstone inte via ett muntligt samtal. Nej, man kommunicerar via displayen på en mobil.

Knasmunkar, det är vad vi är!
Om vi skulle ta en displayfri vecka?
Nån som är med på det?

Ha det gott,

Lotta😊