Torjantai

En lässtund som avslutats för mycket länge sen...

Torsdag, påväg mot fredag. 

Det brukar jag kalla torjantai. 

Och för att förtydliga för de som inte har finska kunskaper 

så är det hela en blandning av torsdag och perjantai.

En helt vanlig dag även idag.

Ska man ids säga nåt om den...?

Tror inte att det finns nåt som behöver tilläggas om just denna dag.
Det är torsdag, helt enkelt.

Sitter krasslig vid köksbordet och snörvlar och låter som en liten plattnosad hund, modell lika hög som bred som ser ut att ha knölats ihop som ett dragspel och plattats till därframme efter att ha stoppat en buss, ni vet. Lite skrämmande läten ibland då man liksom gläfser till och skräms av sig själv.

Annars är det någotsånär med tillvaron. Förutom att ögonlocken också känns blytunga och halvtorra och bara är lite på glänt. Önskar att man kunde ta sig ut till skogen på en skidtur, men det klarar inte kroppen av idag ännu, hur mycket än knoppen skulle vilja. Det är bara att ta det som det är, de gånger då viljan finns men orken tryter. Tanken är uppfriskande och god, men bara att ta sig upp och nedför en trappa känns som ett maratonlopp, även om jag aldrig sprungit ett sånt. Försöker föreställa mig våndan.

Kan även skänka beundrande tankar till såna som förutom att de kan skida även tävlar i de grenarna. Hur fasen klarar nån av att bara skida så snabbt uppför en backe, som tävlingsskidåkare gör, då en annan har fullt sjå med att komma nedför en backe, med liv och stolthet i behåll?


Ändå är jag tacksam över att det finns en möjlighet och en förutsättning att kunna göra vissa saker, sådär av sig själv. Saker som man tar för lätt på och inte ser som annat än naturliga. Ja, bara det att kunna gå ut, om jag orkar eller vill. Det finns hur många som helst i vår värld som likt mig tänker den tanken, men så är det av helt andra orsaker som det bara inte går för sig, bara en sån sak som att ta på sig ytterkläderna och gå ut. Låter busenkelt, men är de facto ingen självklarhet och nåt som man alltför ofta bara tar för givet.

Det finns de som inte kan gå ut på grund av rädsla för att de bor i ett land där de blir beskjutna så fort de visar sig utanför dörren till sitt eget hus. De finns de som är bundna till en rullstol och bara kan drömma om att sträcka på benen och ställa sig upp och ta ett par steg. Det finns de som ligger till sängs, sedan länge där tanken på att gå ut i skog och mark sedan länge är just bara en tanke, en dröm som gått dem förbi sen många år tillbaka.

Sen finns de även de som bor utomhus, året runt, även i vårt land, vars enda dröm är att få bo inomhus, i ett hem. Olika falla livets lotter.

Kan man påverka? Svårt om ens liv bokstavligt talat ligger i någon annans händer eller om man är bunden till stols eller sängs på grund av hälsoskäl, antingen medfödda eller förvärvade.

Sinnesstämningen kan man påverka, kanske, men det är också beroende på allt som finns runtomkring dig. Har dan börjat med att du trampat i hundskit och fortsatt med att du spillt ut allt kaffe över spisen och sen ännu till snubblat i en dammsugarslang som du du lämnade kvar på golvet igårkväll för att du tänkte att du nog kommer ihåg att du lämnar den just där, men icke. Avslutningsvis på det kanske du slinter till på din väg ned till källarn med en famnfull lakan i famnen och som kronan på verket missar sista steget och rasar ned på ändtarmen och trycker svanskotan mot svalget.

Tack och lov inget som hänt ännu. Möjligheten kvarstår dock. Men låtom oss tänka positivare om det bara är möjligt. Det kunde faktiskt vara värre. Men är man riktigt pessimistisk nån dag så utvecklar man den frasen vidare och tillägger: - He finns int naa som är så rokot sånt e kan vaal värr!

Inte orkar man vara glad jämt, eller? Man behöver ju faktiskt inte jämt gå omkring med ett stelt leende som både känns och ser ut som tex Jack Nicholsons gestaltning av Joker i nån av Batmanfilmerna.

Ja va fasen,
soffan nästa.

Kryahälsningar från mig själv till mig själv,

Ja ska ha det så gott,
och det ska ni också.

Blotta 👀