Mor lilla mor, vem är väl som du?

Idag skulle min mamma ha fyllt 93 år och jag kan egentligen se henne sitta bredvid mig här i köksoffan, betraktande mig sådär milt varmt och fromt som en mammas ögon kan. Mamma som var så god och som hade ett stort hjärta för så många.


Kommer särskilt ihåg från min spretiga tonårstid hur hon ibland kunde stryka med sina fingrar mot min kind då jag satt och åt vid köksbordet. Hon sa ingenting, bara strök mig på kinden och gav sin kärlek. Hennes fingrar kändes lite nariga av allt hårt arbete, men känslan som blev kvar är ändå ljuvlig och mjuk på sitt sätt.

Hon hade ett lynne som sa henne att hon behövde vara extra bekymrad för de sina, alltför mycket egentligen, i synnerhet för sina fem barn och en man som arbetade det mesta av dygnets ljusa timmar och ännu mera då de inte räckte till. Mamma höll ihop det som jag kallar för hem.


Hon var stark, fysiskt stark också. Så hon svingade lätt upp både barn, vuxna, ved och tyngre säckar då det så krävdes. Hon hade inget körkort, men ett fordon som hon likväl behärskade väl var en Minkomatic, ett fordon som man använde för att köra omkring i minkhusen för att portionera ut mat med. Det fanns inga växlar på den utan bara en fotpedal som man trampade ned för att färdas framåt eller bakåt. Broms fanns det i alla fall. Man behövde inget körkort för den heller.

Vi har den fortfarande kvar, trots att motordelarna numera är utspridda lite här och där. Pappa svetsade en tilläggsutrustning till den för sådär tretton år sen som gjorde att man kunde ploga snö med den. Hade varit bra att kunna använda den dessa snörika år. Och det hade vi förmodligen kunnat också om inte nån varit och skruvat isär allt, sådär i forskningssyfte, antar jag.

Men tillbaka till mamma.

När jag tänker efter så var nog orken och lusten för att stiga upp tidigt varje morgon och cykla iväg till minkfarm, många kilometer bort och sen hem igen, ett måste och en nödvändighet, oberoende av väder, vind och årstid. Hur kunde hon orka? Förutom allt arbete med farmen så fanns ju hemmets sysslor därtill. Vi fick mat, kläder, allt som behövdes och mest av allt möttes jag ändå av ett leende.

Nån gång kunde hon utbrista: - Voj feekun! Och om hon tyckte att jag skulle strunta i dem som inte var så snälla så kunde hon förstärka frasen med: - Säj tsyss pjeexon!!!

Ett annat gott råd hon tilldelade angående ett tidigt förhållande var:

- Man ska int pess fö naan!

Det rådet borde man anammat lite mera, för hon hade så rätt, den goda modern. Att göra sig till kostar mer än det ger och sist och slutligen så är det du själv som ger bort en bit av dig själv varje gång, alldeles i onödan. För vems skull? Ingens.

Frågan kvarstår. Hur kunde hon orka och hur orkade hennes generation med allt? I vår tid får vi eventuellt hjälp då det behövs. Ibland i rätt tid också, innan man är alldeles slutkörd. Då fanns det ingen krishjälp eller familjeterapeut till hands. Man var tvungen att bara arbeta på oberoende om hälsan höll eller inte. Ingen frågade säkert heller om man ens orkar med situationen. Sånt skvallrades kanske bara om på nån lokal syjunta och så var saken ur världen för de som fanns runtomkring åtminstone.

Idag får familjer avlastning - bara vi förstår be om det. Sociala myndigheter kan ingripa också, om det är nån som ringer och anmäler att allt inte står rätt till. Eller om det vid rådgivningsbesök eller liknande kommer fram att mamman eller pappan inte orkar. Inte alls självklart det heller, men närapå så är det.

Idag får man faktiskt hjälp med att klara av att sköta sina egna barn för att man ska få egen tid.

Vad är det egentligen? Det där med egen tid? Tid för vad?


Det är nog ett nytt begrepp som hör vårt tidevarv till. Tror inte att det fanns många som skulle ha kommit på tanken att be om hjälp för att få nån annan att ta hand om sitt eget barn så de själva skulle ha fått vara ensamma. Det fanns ingen att tillgå heller. Man körde på tills man körde slut på sig, helt enkelt.

Förstås var tempot ett annat på den tiden och man var tvungen att arbeta på för att få mat på bordet, med eller utan hjälp. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka moment som är så oöverkomliga och tunga nu i vår tid? Till den grad att man inte klarar av att vara förälder på heltid?

Jag har själv varit djupt med fötterna i gropen. Som ensam vårdnadshavare till tre barn med uppgifter som spinner över precis allt i ett hem och däromkring. Jag har försökt göra mitt bästa under en tid då jag ammade den yngsta och samtidigt försökte ta hand om två i åldern fyra och sju och hålla ihop hela situationen med skjutsar, skola, hushåll iklädd mina karaktärsroller av en kombination av både en mamma och en pappa. Jag trodde jag skulle klara det, men jag gjorde det inte hela vägen för min kropp sa ifrån och jag fick plötsligt en vilopuls på 130. Inte förrän då, klockan halv två en natt ringde jag efter nån som kom och vakade över mina barn sålänge jag själv körde iväg till akuten där de sa att jag ju nog kunde ha kommit in lite tidigare...

Nå, det gick inte så bra stundom, men vi har alltid rest oss upp igen och jag har försökt vara en fast hållplats i en värld som ibland sett trasig ut, betraktat ur ett litet barns synvinkel. Det har inte alltid varit ett helt hem och de vuxna i sammanhanget har verkligen skiftat i både uppförande och tillit.

Att vara skilsmässobarn är säkert inte så lätt. Man säger att barn anpassar sig, men likväl är det säkert bitar som är svåra att få att passa ihop på insidan av ett litet barnahjärta. Man ska bo en vecka här, en vecka där, eller varannan helg hos den ena och så småningom då man vant sig vid den situationen så är det kanske nån faktor som gör att man sen blir tvungen att flytta till ytterligare ett nytt ställe. I värsta fall flyttar barnen omkring många gånger under en period på något enstaka år på grund av att föräldrarna ställer till det. Hela barnens liv ryms under den tiden i en påse, istället för att barnen hela tiden skulle bo i samma hus och att det är föräldrarna som skulle ta dendär flyttningsproceduren i deras ställe.

Vilket är det rätta egentligen? Och ur vems synvinkel ska man tänka? Därom tvista de grälande!

Inga lätta saker. Huvudsaken är att föräldrarna hålls stabila mellan öronen, att man hålls sams och att man kan kommunicera med varandra direkt utan mellanhänder. Det är nog en skyldighet gentemot barnen. Om inte de vuxna kan uppföra sig sakligt, så hur ska man då kunna förvänta sig att barnen ska göra det?

Vi vuxna är barnens förebilder och det är nåt som vi alltid borde komma ihåg. Ett barn ska få vara ett barn och ska inte behöva varken axla eller fundera på de vuxnas problem. Barnet ska få vara skyddat och känna sig tryggt och i bästa fall så får de även faktumet bekräftat att de inte är de som är skulden till en eventuell separation.

Ett tryggt barn är ett lyckligt barn. Om man lyckas balansera upp en tillvaro där alla blir sedda och får plats, så då tror jag att man lyckats ganska bra. Lyhördhet och respekt ända från barndomsåren och ett ansvar upp i vuxen ålder.

Allt detta låter bra, men att leva upp till det är en annan sak. Och nej - vårt pussel har varit långt ifrån perfekt, men jag är glad över att kunna medge att min egen barndom var ljus och hade ett lyckligt skimmer. Jag fick dessutom bo i ett helt hem med två föräldrar, ända tills döden både skiljde dem åt och förenade dem.

Tack Mamma! 💟















Kommentarer

  1. Man kan inte skylla på en olycklig barndom hela livet. Som vuxen måste man ta ansvar för sitt eget liv. och göra det bästa av det..

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg