Jubiléumsdag

För precis en månad sen fattade jag beslutet att dela mina skrivna rader med era ögon i en liten loggbok. Tanken har förvisso följt mej en längre tid, men stunden har inte varit den rätta förrän det plötsligt bara hände, typ sloganen till de svenska trisslotterna.

Skrivstunderna känns bra för min egen del eftersom de ger mera rutiner i rent skrivande och föder  alltmer tankar allteftersom. Har flera bok och musikprojekt som väntar så jag tror att allt detta är vägar och processer mot färdiga resultat på andra områden så småningom. Kan vara något helt oväntat också? Alla vägar och alla dörrar håller jag öppna nu.
Bara kom till mig, sånt som försöker leta sig fram! Ska försöka "se", upptäcka och lyssna till allt.
För mig är stunderna, vägarna, upplevelserna så stora delar av målen. Tog en stund att lära sig, men om man kommer ihåg att det man gör just nu är en del av allt annat framöver och av det som varit och att du är precis på rätt ställe just nu, så då kan man inte lämna bort nån fas av det man hittills knagglat sig igenom heller.

Allt har sin tid - och - du är mitt i din, hela tiden. Hur fördelar du din? Eller behöver du ens reflektera över den?

Ibland kan man grubbla sönder huvudet, känns det som, eller så är man fast i nåt mönster som det är svårt att bryta. Att se och försöka upptäcka lärdomar i allt som händer en är inte lätt det heller. Tror inte att man behöver hitta orsaken heller, sålänge man är medveten om att faktum är att vissa saker kan man helt enkelt inte påverka själv. Hur du än vrider och vänder på vissa moment i ditt liv så förstår du att du inte kunnat påverka vissa svåra saker som kommer in i ditt liv. Tänker särskilt på kapitel som har med sorg att göra, så svåra att man mister en annan människa. Såna saker kan du inte påverka men du bygger kanske istället upp en relation till känslan och når en ny medvetenhet som är specifik just för dig och den människosjäl det handlar om. I ens hjärta ryms många själar och alla har de betydelse just för dig och hur du lever och tänker. Ibland även hur du andas och om du kommer ihåg att göra det. Rent konkret kan man tänka att man ger sig själv liv och fyller på varje gång man tar ett djupt andetag. Livet fortsätter på nåt konstigt sätt, fastän man kanske dras med en sorgens boja och en kedja som det är svårt att lätta tyngden på.

Saker du däremot kan påverka är de gånger du står inför ett val, vilket är rätt ofta. Skulle vilja påstå att det händer oss varje dag, men i olika stora doser och prioritet. Om du ska ta skinka eller ost på smörgåsen får inte direkt stora följder om du inte har riktigt otur och ostsmörgåsen just denna dag gömmer ett mögligt bröd. Eller om du råkar ge skinksmörgåsen till Brolle som inte äter kött.

Man kan alltid välja att gå på stigen, ensam eller tillsammans med nån, eller så kan man välja sin egen väg... Vilken rutt du än väljer så kommer du ändå fram dit du ska. Det behöver inte ens vara det som hägrar i slutändan som ger de största upplevelserna. Det kan vara de små gruskornen som helt oväntat ger dig guld...

Men i det stora hela. om du är påväg nånstans och ska välja rutt. Tar du alltid samma, säkra, trygga rutt, eller kan du mittiallt välja en helt okänd väg? En väg som just under färden ser så inbjudande ut att du svänger du av och kör på den istället och hittar ett helt nytt ställe som visar dig nåt helt nytt, kanske till och med ger dig ett nytt människomöte....?

Förstås kan det vara så att den nya rutten inte ger dig ett skit också, men då är det ändå frågan om upplevelsen av att du vek av från det sedvanliga. Du vågade. Det ger en pusselbit till ditt inre det också.

Nu ska jag iväg ut i den friska naturen och det första jag ska göra då jag kommer ut är att stanna på trappan och bara andas in. Jag ska andas in ny, frisk och ren luft och blåsa ut allt gammalt som jag inte längre behöver. Vi här i Norden är så privilegierade att vi ännu åtminstone alldeles gratis får den renaste, mest syrerika luft som finns på Moder Jord. I ögonblicket så ska jag även känna stor tacksamhet över denna nya dag som börjat, över solens strålar som letar sig fram och över att det förmodligen kommer att dofta vår, för det känns så.

Kram till dig!

Lotta💜










Kommentarer

  1. Sedan jag skrivit ett antal släktkrönikor, tycket min bror att jag skulle skriva en bok. Men vad skulle den handla om? Hade ingen aning, så det blev inget men fröet var sått. Efter en tid kom jag på det. Den skulle naturligtvis handla om släkten. Det blev med tiden fyra böcker. Så det gäller att komma igång..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att höra för det inspirerar mig att kämpa på också! Tack!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg