Glada miner från Campus Allegro!

På utställningens sista dag gästas Campus Allegro av genuina hedersmedborgare. De 93 åriga hjältarna och numera även fotomodellerna anländer en solig torsdageftermiddag till Jakobstads absoluta centrum. Inledningsvis blir det en gemensam lunch och sen, i en samlad trupp med förväntansfulla och glada miner traskar Veteransångarna tillsammans med sina fruar och ledsagare till avdelningen och själva väggen där deras porträtt finns. 

Vilka blir reaktionerna? Hur känns det att se sig själv på en tavla, som ser ut som ett riktigt konstverk och ännu till finns på en utställning?

Påväg mot fotografierna! Inne i campuset finns de ståtliga röda tegelväggarna
från den gamla spetsfabriken välbevarade.

De ser alltid så vana ut, dessa veteraner. Så värdiga var de än rör sig. Man får priviligerat följa hur alla nyfikna och uppskattande blickar de får av barn, studerande, ungdomar och äldre är som vackra hälsningar och uppmuntrande klappar på deras axlar.

Hade nästan önskat lite välanpassade trumpetfanfarer och flaggor som hälsning vid ankomsten, fast å andra sidan så var det skönt att för engångs skull bara vara vi själva. Lugn och stillhet och tid för småprat på hörbar nivå. Bara att få komma och se det vackra och ståtliga campuset var en upplevelse i sig, tyckte de själva. Så fick vi god mat också!

Väl framme vid tavlorna så var det intressant att följa reaktionerna.

När Rainer såg sig själv på väggen bröt ett varmt och ödmjukt leende ut på hans läppar. Hans utstrålning kunde ha värmt upp hela rummet och blicken i hans ögon var så fyllda av en rörd tacksamhet. 

- Är det där faktiskt jag? Tavlan är ju så fin?  Så satte han sig ned och betraktade sig själv och alla andra kamrater som fanns uppradade på väggen.

Rainer Björklund står intill sitt självporträtt där himlen bjuder på en fantastisk omfamning och bakgrund.
 Rainer var bara 17 år då han kallades in till fronten.

Vi samlades alla tillsammans i det lilla rummet och den som ville berättade nåt spontant och som väcktes i stunden. Rara Arna Brännkärr frågade om hon fick berätta om ett ledsamt minne från tiden då kriget bröt ut och hon befann sig i Helsingfors. Ett minne långt ifrån fronten, men ändå mitt i händelsernas centrum. Hela familjen satt nämligen i vardagsrummet och lyssnade på radion och plötsligt bara small det till och alla fönsterrutor kreverade. Det hade fällts en bomb alldeles utanför på gatan och alla fönster hade exploderat av tryckvågen. Hon kommer ihåg att de inte riktigt förstod vad som kunde ha hänt och hon for ut för att titta efter och det som mötte hennes ögon är för alltid etsad på hennes näthinna. När hon berättar blir hennes ögon fyllda av tårar och hon säger till sist att det känns bättre att få berätta och få hela händelsen ur sig.

Bomben hade träffat folk som var påväg ut eller in till en biograf och det var blod överallt på gatan. Där fanns barn som grät, somliga skadade och somliga även döda. Där fanns också föräldrar som skrek och grät av förtvivlan och som försökte leta reda på de sina. 

Ett annat mycket gladare minne var att hon vid en tidpunkt var en slags stödperson, en trygg famn för barn som inte vågade sova ensamma om nätterna, nära en garnison. Arna fanns till hands för barnen där. Hon var då inte ens 20 själv. En av flickorna från den tiden i sovsalen, numera en gammal dam, var för ett år sedan inhyst på Nykarleby sjukhem och Arna råkade vara där på rehabilitering samtidigt. Kvinnan sken upp då hon fick syn på Arna och hon kom fortfarande henne och sa:

- Du som var så snäll! Jag kommer fortfarande ihåg hur snäll och hur tryggt det var då du var där, Arna.

Tänk att hon kommit ihåg detta i hela sitt liv och att hon ännu till hann säga till Arna hur mycket hon uppskattade henne! Kvinnan dog för en tid sen.

Harald Brännkärr är 93 plussare och fortfarande reslig och rak i ryggen som få.
Han snickrar i sin verkstad när andan faller på.

Harald Brännkärr står intill sin tavla. Han tyckte själv att han hade några kilon extra den dagen då fotot togs, men vi andra tyckte att han kan konkurrera ut vilken president som helst med det fotot. Så respektingivande och fint är det! Bakom Harald skymtar Jan-Erik Granbacka i turkosblå jacka bärande på en min som ser så otroligt fridfull och nöjd ut. Jag tror att det är den minen han bär nu, där han finns, bland de andra själarna i änglakören.

Hela gänget samlat! Fr v: Rainer Björklund, Brita Holmqvist, Olof (Ole) Fagernäs, Ingmar Holmqvist, Kim Frilund, Bror Kaitajärvi, Arna Brännkärr och Harald Brännkärr. Längst framme sitter undertecknad i nån slags lille havsfrue-pose. Bakom kameran finns Inger Nygård eller om det var maken Tor-Anders? Det minns jag inte. Paret stod bredvid varandra och fotade turvist med sina egna kameror, samt med Kims och min.

Med hälsningar från hela gänget!

Lotta ☺

Kommentarer

  1. En fin bild. Jag känner ju inte alla personligen men Ingmar & Brita Holmqvist känner jag väl.. Brita och jag bodde grannar, när vi växte upp på Gers i Norrby..

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg