Ordet för dagen är...

 Telefonen kvittrar till och alarmerar att det är dags att öppna ögonen. Du vecklar ut armen och fumlar efter knappen eller rätt ställe på mobildisplayen för att få stängt av manicken innan alla andra vaknar. Du sträcker på dig och känner att det vore skönast att bli kvar under det varma täcket. Det liksom sluter tätt åt och bäddar in dig på det lulllulligaste sättet det bara kan. Nåväl, det är lika bra att stiga upp för det blir bara värre av att dra sig lite till, kanske till och med somna om och sova förbi tiden du har att passa.

Momentet att stiga upp för sent rör verkligen till en hel dag, om det vill sig illa. Trots att det egentligen inte ÄR världens största problem, för huvudsaken borde ju ända vara ATT du vaknar och KAN stiga upp. Att lemmarna fungerar, liksom.

Sen när du väl är uppe och har hittat yllesockorna nånstans intill sängen på golvet som ännu är lika mörkt som det rum som omger dig, så är det bara att trippa iväg och gå igenom de rutiner som just du har. Har du samma varenda morgon? Mina ser i princip ut så, ja. Sen brukar jag alltid notera vad dagens första uttalade ord blir. Det är en grej som medvetet växt sig fram och om du ger tanken lite tid så kanske du också inser att det första ordet egentligen styr en hel del av resten av morgonkänslan. Om man bryr sig, alltså.
Tack är faktiskt ett bra ord. Och att verkligen mena det då man säger det.

Inte alltid man kan sitta i sängen och säga: - Tack för att jag får vakna upp till en ny gryende dag, fastän man kanske borde göra så. Det brukar dock kännas gott att le redan från morgonen. Att vakna upp och sen låta ett leende spricka upp som det första man riktar iväg. Känns som en bra början åt sig själv och de som vakar över en. En period brukade jag alltid uttala ett ljudligt tack innan jag drack första glaset med vatten varje morgon. Det kändes också bra. 

Sen är det ju en annan sak att märka att man i sina morgonsysslor tar ett för långt steg i trappan påväg ned från vindsvåningen och halkar till lite så det gör ont i hälen och man får balansera upp sin hydda för att inte slinta till så att hela skapelsen drattar i golvet. Där nere i köket och vid förberedandet av morgongröten kanske du råkar spilla ut hälften av innehållet i havregrynspaketet över spisen och utbrister per automatik satan eller det icke så smickrande voi vittu - och sen slås man av att: - Åhå? Detta var liksom denna dagens första ord! Ojdå. hmm... man kan ju inleda vackrare. Alltså ingjuta en angenämare stämning åt sig själv. De gånger det händer, för det gör det, så brukar jag skratta åt min olustighet och se på mig själv från ovan för det är ingen idé med att fortsätta i den andan ifall det råkat börja lite snett. Risken är ju att det fortsätter och om jag ändå har en möjlighet att påverka riktningen för hur jag vill må denna dag så gör jag ju naturligtvis det. Blåsa ut lite godare karma och vara lite mer välkomnande.

Nångång har det väl hänt nåt annat efter just såna inledningar, ja att ännu ett glas sprättat iväg ur händerna och planklandat med en explosion och sen brett ut sig i ett diamantskimmer över golvet. Hur fortsätter man då? Kanske man tänker att: - Oj vad vackert!? Jag har en diamantfyndighet i mitt kök! Så fiiint! Nå nej! DET gör man ju verkligen inte. Man hasplar iväg efter dammsakkern och startar den med ett laddat kroppsspråk för att inge känslan morsan erfar i köket en våning nedanför de lugnt sussande grabbarna, ifall de skulle höra nåt genom sin slummer.


Nåväl. Nog om det. Jag har kvar ett mönster från en lycklig barndom och det är att jag fortfarande gör frukost till mina grabbar, så ofta jag kan. Det gjorde min mamma till mig och till alla syskon innan mig och det känns gott att föra vidare. Jag brukar också ha tänt ett ljus så att det är riktigt mysigt. De gånger det är riktigt kallt har jag även tänt en brasa i spisen som finns i köket och jag sänder varje gång en tacksamhetens tanke till pappa att det finns en spis i rummet. Pappa var ju murare, men det är faktiskt inte han som murat spisen i köket. Det har kronobybon Sten Holms pappa William gjort. Frid över alla nämndas minnen. 

"Håll det du har stadigt i din hand,
men ändå så varsamt så du kan känna glädjen av
att släppa det fri"

Spisen, värmekällan, håller oss bokstavligt talat varma och gosiga under vinterhalvåret och de mysljud, den känsla och den tempellika andlighet som finns i ljuden av en sakta brinnande brasa i rummet är den enda ljudkälla man behöver för att spinna som en katt. Ingen radio. Ingen tv. 

Datorn då? Den läggs alltid bort i arbetsrummet till nätterna och tas fram till köksbordet intill fönstret de morgnar som jag behöver den. Jag brukar inspireras av ljuset, småfåglarna, den utsikt jag har där vid köksfönstret. Där finns ett rikt välgörande flöde och jag känner tacksamhet över att jag får sitta där och har lätt att känna vördnad inför de verkligt små sakerna. Då, för stunden finns inga problem, inga bekymmer utan bara ett ljust flöde som värmer, likt den ljuvt sprakande brasan. Visste ni förresten att det är bara stulen ved som sprakar högt?

Text o foto: Eva-Lott Björklund

Fotot är från min trädgård.

Kommentarer

  1. Du använder ord som inte finns i ordlistan. De rödmarkerade orden kunde bilda en nyordslista. som detta ord också platsar i.. m.a.o. du är en nyskapare av svenska språket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha! Det var muntert att höra,! Man tager hvad man hafver. Förresten; - Då borde du uppleva min finska!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg