Måndag!

Ny dag och vecka!

Hur har dagen börjat för er del? Här, som så att man vet att man bor i ett hushåll med tre killar i alla fall. Det finns ständigt synliga tecken, gester, spår som gör dagen. Ibland lite väl mycket, men för det mesta är det saligt att bemötas av tecken på LIV. 

För er som inte vet det så är jag ensamstående mor med tre söner, från 13 år uppåt, verksam och bosatt i ett egnahemshus i österbottniska Kronoby. Huset var utställningsgård, s.k mönsterbostad vid en landsomfattande lantbruksutställning som hölls år 1947 här i Kronoby. Då var huset riktigt modernt för sin tid. Numera finns det saker som inte är det, men allt fungerar och det är huvudsaken. Mönstergården kallas huset i folkmun ända sen dess och vi som bor här har fått titeln Mönstergårds + namnet. Därför kallades pappa Mönstergårds-Göran och jag i min tur Mönstergårds-Lotta. Jag håller på och försöker få samlat ihop och dokumenterat stoff till en bok så småningom. 

Detta diplom fick pappa emotta som tecken på välförrättat värv i juni 1947. Diplomet är designat och tecknat av Kronobykonstnären Annie Krokfors.

Hur brukar ni muntra upp varandra hemma hos er? Eller driva varandra till vanvett? För sånt händer ju också.

Alltid roligt med glada överraskningar. De ger guldstoft till vardagen och man får en förnimmelse av att nån tänker lite extra och inte bara kommer och går. Man bryr sig på ett visst sätt. Man kan skriva nåt smått och lämna lappar efter sig, eller man kan flytta nån grej till ett visst ställe för att väcka nån tanke hos en annan. Idérikedomen vet inga gränser.

Det är verkligen inte frågan om några stora kostsamma ting, utan små och söta eller salta nyanser som får mungiporna att peka uppåt, ja... eller nedåt, beroende på hur man tar det. Om man nyss upptäckt att man har nåt extra som pryder bordet - och - man i samma stund råkar få oväntat besök och denne ifråga har nåt ärende och raskt stövlar rakt in och kommer ända fram till bordet du nyss upptäckt och får syn på skapelsen som pryder bordet just denna dag. Då kanske man helt kallt försöker att inte låtsas om att man de facto har en habakuk av kedja på en virkad vit duk i köket. Man kanske försöker läsa i besökarens ansikte om denne faktiskt tror att det är mor själv i huset som roat sig med kedjan. Nå, det må vara hänt. Folk vet kanske vid dethär laget att intelligenskvoten i huset är rätt hög, beroende på från vilket håll man mäter.

Folk har åkt iväg härifrån ovetandes om att nån ritat nåt näpet och dessutom skrivit in Namu-Setä i snön eller dammet som finns inpyrt i bakrutan på deras bil också. 

Skapelsen för dagen som pryder mitt gamla bord i köket..

Det har även i flera repriser spelats in filmer som landat på Youtube och en av dessa har till dags dato 167863 visningar. Otroligt!?! Galenskaper! Ja man får vara glad över att grannarna börjar vara härdade och vana vid dethär laget för en kan kanske inte tro sina ögon alla gånger. Man får titta ett varv till och se om synen faktiskt var som man tyckte. Och som mor är man också såpass funtad vid dethär laget att ordet förvånad inte har sådär riktigt stor kaliber i känslomässigt hänseende.
Om nån förresten vill kika på filmen jag nämnde så kan den ses här – på egen risk – och om man inte är rädd för svordomar. ”5 ways to say perkele” - är den saliga titeln.

https://youtu.be/-kCQIk5-v1o

Hur var det i huset för över 40 år sen då?

Vid tiden långt före mig, eller åtminstone såpass länge sen att jag inte var så skoj att leka med eller ens kunde prata ordentligt så fanns det bland mina egna fyra syskon tydligen en som utmärkt sig vid olika tillfällen. Inga skurkaktiga drag utan lekfulla skämt. Det har någon berättat. Vi ska låta det vara osagt vilken av de tre det gäller, men det är i alla fall frågan om en av bröderna. Han visste nämligen om endel saker som retade gallfeber på storasyster, så de gånger han ville retas så brukade han lägga några skivor lökkorv på bordet i hennes rum, sådär så det skulle lukta härligt kväljande lökkorvsaktigt. Rätt äckligt egentligen. Och när syster kom hem till sitt rum så blev hon ju såklart svimfärdig av lukten och det blev en klappjakt på brodern.

Det har tjuvrökts i huset också. Inte så riktigt smart för de hade fått för sig att tjuvröka under sängen i ett av sovrummen uppe på vinden. Jo, inomhus. Undrar vems idé det var?

Som lillasyster hade jag i alla fall kommit på att göra det nånstans utomhus åtminstone. Men - Einstein var inget renodlat geni i begynnelsen heller. Fastän de båda tjuvrökarna har haft väldigt framgångsrika karriärer och är genier på flera områden numera. Jo minnsann! Det finns renodlat och stort hopp för alla!

Nu ska jag sätta mig framför pianotangenterna en stund och se vad det föds för harmonier just denna dag. Håller på med kompositioner av både klassiskt och pop för tillfället så det är en salig röra även bland toner och inte bara bland alla bokstäver som kommer och går. 

Glad Måndag! :) 

Text o foto: Mönstergårds-Lotta