Ljusbärare....


Denna oerhört vackra målning är gjord av vår egen konstnär Annie Krokfors. Den fullkomligt strålar. Jag kallar själv denna tavla för Ljusbärare och tycker att den är så full av hopp, vilket vi alla behöver och borde ha förmågan att känna inom oss. I stunder då vi är fyllda av rädsla, tomhet eller förtvivlan så kan vi förmodligen ändå känna ett hopp om att allt ska lösa sig. På nåt sätt fylls vi med en tillit om att vi inte är ensamma i stunden, trots att vi inte konkret ser någon intill oss.

Hjälparen, Ljusets eller Hoppets bärare kan se olika ut, beroende på situationen vi befinner oss i. Ofta vet man inte ens om att man varit en hjälpare förrän efteråt. Detta får mig förresten att associera till Emil i Lönneberga som inte visste om det han gjort var ett hyss eller inte förrän efteråt.

På tal om hyss, när gjorde du ett senast?

Småbus och skoj med en av dina närmaste, allra helst en som förstår sig på skämt, kan pigga upp en grå dag. Ibland kan det förstås gå ordentligt åt pipan och ta vägar som blir osannolikt stora och gå alldeles fel om man har otur.

Från tiden sålänge det fanns bordstelefoner och ingen kunde kolla vem som ringde upp, så har man ett och annat minne av där man till exempel försökt sälja nåt, som potatis, eller så har man berättat nåt i vårt tycke välvalt och oerhört smart. Kommer speciellt ihåg en gång då vi gick igenom telefonkatalogen och valde ut ett namn på måfå, nån helt okänd, ringde upp och då personen sen svarade sa vi att vi ringde från Öja Vittvätt för att berätta att personens tvätt är klar för hämtning. Urkul tyckte vi då. Att förställa rösten så man lät gammal. Nå, jag tror inte att nån nångång föll för buset heller. En gång gjorde dock en det.

Jag blev nämligen enligt uppdrag ombedd att berätta för en fågelskådare att jag sett en duvhök på ett specifikt ställe och fick faktiskt personen ifråga att bege sig iväg till platsen för att se om han själv skulle få syn på fågeln. Ganska oskyldigt det också, eller hur?

Ett av de mera busigare busen gäller minnet av då en familjemedlem, låtom oss hålla det hemligt vem det var, tvättade sin egen potta med pappas tandborste och stolt och glatt berättade för pappa om det hela e f t e r att pappa hunnit borstat tänderna för kvällen. Pappas glada uppsyn förbyttes rätt snabbt till en betydligt mera förvånad och blekare uppsyn den gången. Vi brukar dock skratta gott åt det nu efteråt.

En annan gång tog samma person vad han trodde var brorsans tandborste och tryckte in den i kalsongerna mellan sina skinkor, borstade några varv och lade sedan spjuveraktigt skrattande, sådär då man kommit på nåt i sitt eget tycke riktigt bra och löjligt skämt, borsten tillbaka i tvättstället. Till sin fasa slog karman till rätt genast för han upptäckte sen att det var hans egen tandborste!!! Ha ha ha.... Så tokigt det kan gå. Och så galen man kan vara, utan att vi hela familjen sitter i samma tvångströja.

Nå, nu for det iväg långt från inledningen, verkligen ljusår bort., för det var ju det där med ljusbärare som jag startade ifrån. Kan dock inget åt denna hjärna som blixtsnabbt rör sig mellan allt och inget.

Men, ....

..vi tar oss tillbaka till den första tanken....

Du kan vara din egen ljusbärare - och du är det!

Föreställ dig att du en aftonstund är ute i den friskaste syrerika luft som vi har här i vårt nordiska land. Bara stå där, andas lugnt och titta sen uppåt mot stjärnhimlen denna mörka kväll. Låt dina ögon  hitta den starkaste stjärnan. Den blinkar till dig däruppe och plötsligt så sänder den en stråle ned mot dig, en stråle som har ett skimmer av det vackraste diamantvita du nånsin sett. Denna stråle är bara din och ämnad bara för dig. Dess ljus lyser upp hela dig och renar dig från huvudet och neråt. Vartefter strålen sveper över dig så känner du hur du får allt mera krafter, för varje centimeter av din kropp som renas. Du fylls av en så stark energi att du själv börjar stråla. Denna kärleksfulla stråle ger dig krafter att stråla även för alla andra omkring dig. Du ler vid tanken, för det känns så varmt inom dig, precis så som det känns då du tänker på en älskad vän eller ett älskat djur som tittar på dig och liksom rakt in i ditt inre.

Denna tanke kunde sluta såhär vackert om inte min hjärna skulle komma med det spolierande draget att om några år så går vi alla omkring och strålar av helt andra orsaker, nämligen Fennovoimas osynliga strålar från det nya kärnkraftverket...

Ack o ve, vi människor som inte fattar nånting och som helt tappat bort vår respekt och vårt ansvar för naturen och livet i den.

Vilken ljusstråle vill du hellre lysa av?


Önskar dig en riktigt fin söndag o valdag.
Spännande? Nääää...
Oberoende hur det går så blir det  ändå som det är tänkt.

kram,

Lotta 💟

















Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg