Kan döden ses som en port till resten av livet...?

Att leva hela tiden eller att dö långsamt.

Kan man välja och kan man ens tänka så?

Tankar och funderingar som dessa gör sig mera påminda då man varit på en begravning och följt någon till sista viloplatsen för själva kroppen eller stoftet. Jag har varit på många begravningar och min inställning och relation till döden har färgats av tankar och känslor och egna upplevelser om den transformationen. Det finns så många olika sfärer och färger även i begravningar. Det kan även kännas olustigt och obekvämt att prata om själva döden. Den är liksom så grande finale på nåt sätt, eller åtminstone har den fått den stämpeln i och med att livet tar slut. Men gör det verkligen det? Är det liksom en stor trumpetfanfar nånstans och en film som rullas upp och sen - that´s it! Du är putsväck borta, eller åtminstone alla komponenter som samlats ihop och bildat just det som du kallade dig själv.



Om vi svänger på våra tankar och funderar lite på hur och när du började? När föddes du? När började ditt liv? Var det vid själva momentet födsel, eller var det något som frodades och växte innan dess? Du består ju av celler av både din mamma och din pappa, och de i sin tur, osv osv, så i vilken av dessa fanns just den beståndsdelen som var mera du och som helt klart hade de mesta av dina egenskaper? Fanns de i äggcellen eller i det som simmade fram till den?

Inte direkt enkelt för de som brukar tycka om att komma fram med vetenskapliga fakta och överbevisningar om att just precis såhär är det. De kan de nämligen inte. Det finns vissa saker som vi människor inte behöver veta. Vi behöver inte och vi kan inte veta allt. Vi kan int heller slå nån på fingrarna och säga att detta är den enda sanningen. Sanningen är den du upplever inom dig och den är din. Ingen annans. Man kanske ägnar ett helt liv åt att söka efter en sanning, tills man upptäcker att man haft den framför sina ögon genom ett helt liv.

Vet inte om nån hänger med, men det är ibland fascinerande att reflektera över att delar av din livsform är nåt som pågått en längre tid och som strömmat och cirkulerat igenom århundraden eller ännu längre, om man vill tänka sönder skallen...

När döden kommer in i ens liv - låter hur knasigt som helst - så sker en förändring. Man är tvungen att stanna upp, man är tvungen att tänka och känna efter. Är detta dödsfall något som påverkar mig och mitt liv? I de fall du svarar ja så är du kanske tvungen att helt ändra på invanda rutiner och den rytm som man haft i tillvaron.

Begravningen jag var på igår hör till de allra högtidligaste jag fått vara med om. Allt var vackert och finstämt och det var musiken som hade den största uppgiften och var den röda tråden rakt igenom. Det var den äldsta av veteransångarna, Jan-Erik Granbacka från Terjärv, som vi tog farväl av i en ålder av 94 år och fem månader.

Krigsveteranerna är Finlands hedersmedborgare. Avslutningen på själva blomsterhyllningarna är speciellt högtidlig. Då stiger hela församlingen upp och hedrar processionen där grankransen med blåvita band förs fram av representanter för den lokala veteranföreningen till ackompanjemanget av Finlandiahymnen. Igår var det hela Nedervetil Hornorkester som spelade. Änsålänge finns det ett fåtal veteranbröder kvar som klarar av att bära kransen. Slutligen läser man upp texten i stil med: " Vi hedrar minnet av X som stridit för vårt lands frihet", sen lägger man ned kransen vid fotändan. Det är så tyst just då. Man är omsluten av en stämning som når in i varje deltagares hjärta och berörs av en gemensam fosterländsk anda som ger insikt i just den stunden, för att sen glömmas bort igen allt vad tiden lider.



Han som begravdes igår, han hade verkligen levt sitt liv till fullo. Han var en människa som man inte kunde låta bli att tycka om. Man hyste en stor respekt för honom. Jag och många med mig beundrade hans kunskap om allt och alla åldrar, och man fascinerades av berättarkonsten som höll i sig ända till slutet. En som verkligen förstod innebörden av att leva och  att förmå fylla varje dag med innehåll. De små sakerna som att sitta ute på en stubbe i skogen gav stora inre upplevelser. Humorn som alltid fanns nära, men även allvaret och respekt för de uppdrag man hade framför sig och skulle utföra, hur små de än var.

Han köpte sig förresten en smartphone med touchscreen förra året! Kan förstå knappar, men touchscreen? Hur många 94 åringar känner du som har sett en dator och ännu till kan få igång och använda en? Denna livskonstnär hade också körkort och körde själv till de flesta uppdrag. Dessutom hämtade han alltid upp sina medsångare i samma ålder. Ja han fick förresten körkortet förnyat för ännu fem år framåt.

Han var väldigt ödmjuk och den sidan kom ofta fram särskilt i musikaliska sammanhang, trots att han var genommusikalisk. Han var tonsäker som få. Han hade absolut gehör, trakterade violin, trumpet, piano, ja allt som kom i hans väg, men han kallade sig aldrig kompositör, trots att han komponerade egna stycken. Så stor respekt hade han för de stora mästarna som behärskade den ädla konsten i sin helhet. Han skrev inte ens ut att det var han som arrangerat eller bearbetat en sång, trots att han själv suttit och skrivit ut dem framför datorn på sitt notskrivningsprogram.

Glädjen och den pojkaktiga gossen strålade titt som tätt igenom hans väsen och detdär med ålder var aldrig nåt jag tänkte på i hans närhet. Inte han heller. Vi var kompisar på precis samma själsliga nivå. Tänk er de gånger då vi i skaran satt samlade vid kaffebordet efter utfört sångaruppdrag och vi skulle förse oss med godsaker. Då kunde han glatt utbrista: - Pa du ta na kako ty? Tror inte det finns många i hans ålder som citerar popgruppen KAJ. Han lär också vid en stråkövning efter att ha suttit tyst länge plötsligt fråga om de var medvetna om att det kommit ut en ny Nokia på marknaden.


Elevernas egen Finland 100 jubiléumsbakelse!
Ännu så sent som tre veckor innan han gick bort var han och andra veteraner på besök till skolor på alla stadier från 1- 9 ända upp till gymnasienivå. De var inbjudna av eleverna själva för att berätta om upplevelser och erfarenheter från barndom och fronttid med anledning av vårt lands 100-årsjubiléum. De fick även ställa frågor och man satt och pratade tillsammans. När eleverna fick reda på att han dött blev det sorg även bland eleverna i skolorna, trots att vissa av barnen bara träffat honom bara den enda gången. Det säger en hel del om människans utstrålning.

Jag önskar jag hade fått uppleva Jan-Eriks jordiska minspel då han skulle ha fått sitta och lyssna på hela sin underbara familj igår. Det var som en musikalisk berättelse på väldigt hög nivå som vi fick oss serverade. Otroligt vackra sångstämmor och klarinettspel som om de alla kom uppifrån  himlens egna änglaskaror. Han hade varit så stolt och, ja förresten så skulle han nog inte ha suttit och tittat på! Han skulle ha stått i bakre ledet och fulländat det hela med sin säkra stämma.

Jag tycker att han fick ett värdigt slut på sitt liv. Precis ett sånt som min egen pappa skulle ha önskat. Han badade nämligen bastu och åkte iväg. Kan det bli mera fosterländsk än så? Troligen inte i vårt land åtminstone!

För min egen del är det en era som håller på att ta slut, att vara ledare för denna fantastiska skara veteraner. En livsuppgift som kommer till ända och som genomgår sin egen transformation och byter syfte. Allt detta kommer ni att få ta del av i en bok om De sista Veteransångarna bara jag skulle ta och få till alla bitar. Den har hägrat länge och tiden börjar vara inne.

Om nån vill ta del av Jan-Eriks tankar från fronttiden så finns han på Youtube:



"Må vi alla få ens en bråkdel 
av den visdom och styrka 
som just denna generation hade. 
Förhoppningsvis vaknar även de som styr och ställer 
och på nåt konstigt sätt tycker 
att de redan kan allt. 

De som har makt att förändra och styra 
- må de få den insikt som behövs 
för att skapa en bättre värld, 
inte på sina medmänniskors bekostnad 
utan på att de med glädje 
kan avvara och inse 
att det inte behövs guld 
för att få allt att glimma.."



Ta hand om er,

kram,
Lotta <3




Kommentarer

  1. Vilken vacker hyllning. Lycka till med boken. Jag förstår att den också kommer att bli en hyllning. och kommer att bidra till att veteranerna inte glöms bort.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg